-
- Men då måste någon mer vara med. Vad skulle du säga om en kille? Jippii, Tessan såg genast framför sig möjligheten av att ha en kollega att tala med och någon som kanske skulle kunna hålla Carin på humör.
-
- Vi kollar med Biggan först och sedan talar jag med handläggaren. I högra sekretärlådan ligger min adressbok, vi ringer runt till resebyråerna! När vi har fikat klart kan vi gå till bokhandeln och kolla guideböcker. Vi kan gå till resebyrån på hemvägen. Carin blev nästan euforisk. Och pass, har du det? Mitt räcker två år till. Vi äter lunch i gallerian tycker jag. Soppan tar jag ikväll.
När flickorna tittat på resehandböcker och valt ut två stycken tog de hissen ner till bottenplanet. Värsta lunchrusningen var över så det gick hyfsat att komma fram med rullstolen. En kille kom fram till bordet och hejade. Liten, smal och väldigt sned i ryggen.
-Hej Tessan!
-Hej Tobbe det här är Carin. Carin, Tobbe var klasskamrat med min bror. Han gillar bilar.
-Men hej Carin! Han mötte hennes blick och tryckte hennes hand lätt.
Plötsligt gungade det till för Carin, hon trodde hon skulle svimma. Vilka snälla ögon den killen hade. Blev hon förälskad? Det var i så fall länge sedan sist. Men var det möjligt? Hon, krymplingen, invaliden? Hon blundade ett ögonblick och sedan frågade hon om han också skulle äta.
-Nej jag har några ärenden att uträtta.
-Kan du inte komma hem och fika med oss? hörde hon sig själv fråga.
De fortsatte till resebyrån där Carin kände sig ovanligt väl bemött. Snart hade de preliminärbokat en resa i början av april och de återvände hem med en budapestrulle i en kartong. Carin ville fräscha upp sig, tömma kateterpåsen och bli kammad och sminkad. Byta tröja kanske?
Tessan undrade i sitt stilla sinne vad som hänt med Carin. Hon verkade så glad. Hon kunde väl inte..nej det var omöjligt. Carin var en riktig snobb, akademiker, lite överklass. Pappan var höjdare i landstinget och mamman egen företagare, brodern var diplomat. Stor villa hade de strax utanför stan. Ombyggd för att passa Carin. Och Tobbe var en vanlig arbetarunge som gillade gamla bilar. Bilmekaniker. Pappan var visst alkis och modern hade varit ensam med barnen.
Det ringde på dörren. Så stod han där, i hallen. Carin kände hur hon rodnade. Hade han inte ett blompaket i handen?
-Jag visste inte vilka blommor du tycker om. Jag hoppas du gillar dem.
Det var 20 tulpaner i olika färger. Tessan letade fram en gammal lerkruka som hon visste att Carin gillade.
-Hörni tjejer vill ni med på motorcykelmässan som börjar i morrn? Jag har en kompis som jag kan låna en specialbuss av!
Carin trodde att hon drömde. Hon kunde ta sig ut och göra roliga saker utan att blanda in alla förbaskade kommunala snåljåpar. Tänk om hon skulle köpa en egen specialbuss? Om någon ville köra den?
Klockan sju på morgonen nästa dag stod bussen parkerad utanför Carins hus. Tessan hade varit där extra tidigt så Carin var klar, söt och fräsch i röd dress.
-Henke är med oss idag, ja det är ju hans buss, det är väl ok?
-Såklart sade flickorna med en mun.
Den dagen var den trevligaste Carin upplevt sen före olyckan. För hon hade inte bara förlorat sin rörlighet, bästa kompisen var ju borta. Ingen att skratta och ha kul med. Inga nya vänner heller. Bara ytliga kompisar på rehab och högskolan. Kontaktperson ville hon inte ha.
När de kommit hem igen var Tobbe kvar och de delade på en flaska vin. Förvånat tittade de på varann nästa morgon. Så log de.
De fortsatte att träffas. Carin började sin skrivarcirkel och Tessan hängde med. Förstås. Hon klarade sin hemtenta i engelska och började skriva C- uppsatsen. Det blev en studie i handikapptillgänglighet i London. Material fanns sedan englandsresan för två år sedan. Resten hittade hon på nätet.
Ledsagning på resan beviljades. 15 april skulle de åka, flickorna och assistenten
Pelle asom var nyanställd. Hon fick betala resan för Tessan och kommunen stod för Pelles del. Nu var de framme i slutet av mars.
Carin mådde illa. Inte kunde..nä det var nog bara en släng av vinterkräksjuka. Fast hon hade ju inte ätit p- piller. Inte sen före olyckan. Och då, när de hade druckit vin den där kvällen och Tobbe sov över..visst..Oj!
-Vi går och handlar nu, Tessan.
-Men du mår ju illa?
-Hm vad tror du det beror på?
-Men
-Men vaddå?
Hemma igen från apoteket ordnade flickorna med provet. Det var positivt.
-Tessan tryck 4 på telefonen och sätt på mig handsfreen!
Tessan visste att fyran var till Tobbes telefon.
-Tobbe, kan du komma över ikväll, tar du med pizza?
-Ok, kommer vid sjutiden puss.
-Tessan kan du inte gå på bio ikväll jag bjuder!
-Visst, tack! Det hade blivit många biobesök under våren när Carin ville vara ensam med Tobbe.
Carin knäppte på datorn och tog fram sin wordsida. Hon skrev ett stycke som hon sen kopierade in i både facebook och bloggen. Jag ska bli mamma stod det. Ingen risk att Tobbe läste det, möjligen nån av hans kompisar. Telefonen ringde. Dert var brodern som alltid hade hennes blogg på skärmen.
-Vad i helvete Carin, är det sant? Tobbe? Men klarar du det?
-Måste till doktorn såklart men det finns ju många funktionshindrade som fött barn.
-Vet mor och far?
-Nej jag tog provet idag. Mådde illa. Ska berätta för Tobbe ikväll.
-Du måste berätta hemma. Det kan finnas nån på fars jobb som ser facebook.
-Hur justa är de mot mej då? Behandlar mej som en mindre vetande unge!
Du vet ju att det är välvilja!
-Det gör ont likafullt!
-Jag är på din sida Spädis!
-Fan ta dej!
-Kram på dej också!
Carin rinde upp modern och berättade. Hon lät glad men hade en kund och kunde inte prata. Hon lovade att berätta för fadern. Och hon skulle titta upp nästa kväll.
Typiskt tänkte Carin, man är inte viktig. Men nu var hon orättvis. Då, för fem år sedan, hade båda föräldrarna och brodern släppt allt annat. Dick hade tagit studieuppehåll på juristlinjen och varit hennes assistent efter den långa sjukhusvistelsen. Villan hade byggts om och i början klarade familjen all hennes omvårdnad. Det blev väldiga slitningar i familjen och en skilsmässa hade varit nära. När Dick sedan återvände till studierna satte sig föräldrarna ner med Carin. De undrade hur hon såg på sin framtid. Hon klarade studenten och började läsa språk på distans. Assistenter anställdes men det var svårt. Carins lynnighet förstörde relationerna. På ett år hade ett fyrtiotal olika assistenter passerat revy. Och efter en sjukhusvistelse förra året fick hon nog. Inte hem igen och vara småflicka i blommigt rosa gulligt rum. 21 år och ett barn! Aldrig mer!
Så i somras hade hon flyttat in i denna handikappanpassade trea högst upp i huset. (mammas lägenhet)Allt praktiskt fungerade utom möjligen hissen. Assistenten fick nästan hålla andan och pressa sig in bakom Kalle, hennes elrullstol. Det var apparater överallt, takliftar och gud vet allt. Sängen var ett under av finesser men hon hatade den. O så gärna hon hade haft sin gamla fina Hästens. Men det var kul att inreda den egna lyan. Hon orkade inte hålla i en bok så hon läste i taket på nätterna.
Innan Tessan försvann på bio hade hon dukat. Vackra vinglas, silverbestick och de stora pizzatallrikarna. Brutna servetter som hon visste att Carin ville ha dem. Rosa ljus i mässingsljusstakarna, tändaren bredvid.
Hissen stannade. Carin satt vid dörren, den automatiska öppnaren vilade i hennes knä. Nu var han här.
-Käraste, hur är det?
-Kom in Tobbe, ta av dej jackan så sätter vi oss till bords. Häller du upp vinet?
-Ska vi fira något?
-Kanske
-Berätta!
Precis som brodern hade Tobbe undrat om Carin skulle klara en graviditet och förlossning men han var jublande glad och lovade att följa med till doktorn.
-Skål för lilla mamma, vad ska han heta?
-Han? Det kanske är en hon? Skål för pappa!
Plötsligt stod Tobbe på knä bredvid henne.
-Vill du gifta dej med mej?
Just som hon svarat ja ringde telefonen.
-Får jag prata med honom?
Det var fadern. Han lät upprörd. Tobbe kopplade ur handsfreen och tog långsamt telefonen.
-Ja det är Torbjörn
-Vad i helvete har du ställt till med? Fattar du det? Utnyttja en stackare på det viset?
Tobbe blev alldeles vit och stammade
-Vi vi ska gifta oss. S s snart. O o o doktorn vet väl om om hon k k klarar det
-På så sätt, ja du verkar ju mena allvar, jag får be om ursäkt. Kan ni komma hit på söndag på middag?
- Jag ska f f fråga CCarin
-
- Jag kan få prata med henne!
-
Tobbe kopplade in hennes handsfree igen.
Carin ville inte ha sin assistent med till föräldrarna. Tobbe hade lärt sig att klara hennes förflyttningar själv och föräldrarna kunde ju också hjälpa till. De hade lånat Fredriks bil igen. Den hade ramp eftersom han körde åt handikappidrotten ibland.
-Tror du vi kan köpa en sån här begagnad? Barnvagnen måste ju också få plats! Tobbe lät fundersam.
-Ska kolla med pappa han jobbar ju åt landstinget. Du kunde ju ha den i jobbet också, göra hembesök och meka med folks bilar i garaget hos dem! Bli din egen. Jag kan bokföring. Mamma lärde mig. Det finns fina dataprogram. Fixartobbe hur låter det?
-Eller Anderssons biljour? Med en lös insats för mek. Slaf så du kan vila. Campa kanske.
-Lite vanligt namn kanske men idén är kanon ju. Finns det en marknad?
-Absolut. Fixa bilen åt folk medan de jobbar, på jobbparkeringen. Spar tid åt dem. Men när ska vi gifta oss? Och ska vi verkligen resa?
-Snart. Påsk? Och resan får doktorn råda oss om. 9 på tisdag, du är väl säkert där då?
-Såklart, lita på Anderssons jour. Tror du jag kan få assistentutbildning? Jag är så rädd att göra dej illa när jag hjälper dej.
-Ska höra med Biggan. Nu är vi framme. Du kan backa in.
-Oj vilken kåk! Tobbe tänkte på sitt barndomshem- En tvåa i en nedsliten betongförort. Trångt medan pappa bodde hemma. Sedan fick de mer plats, ett eget pojkrum för honom och brodern. Morsan sov i bäddsoffan. Han bodde kvar där men brorsan var gift och hade två barn. Han fällde ner rampen, öppnade bakluckan och stängde av motorn.
Britt och Lasse kom ut på trappan.
-Välkomna! Vilken bra bil. Är den din? Lasse var imponerad.
-Nej vi lånar av en kompis. Hjälper du mej lite, jag är inte så van!
Till Carins stora glädje verkade herrarna hya funnit varann. Modern kom fram och kramade sin tös.
-Ska jag verkligen bli mormor? Vad säger doktorn?
-Vi ska dit på tisdag. Men barnmorska lät positiv. Det blir nog kejsarsnitt.
Doktorn trodde graviditeten och förlossningen skulle gå bra och hon skrevs in på specialistmödravården. En resa skulle bara göra henne gott. De bokade en extra biljett till Tobbe.
Lasse köpte en begagnad buss i bröllopspresent och det var en lång rad konservburkar bunden bakom. Dick var den skyldige. Hela Tobbes familj hade varit med vid vigseln och brorsdöttrarna var de sötaste brudnäbbar man kunde se. Hela festligheten ägde rum i Carins föräldrahem, även vigseln. Britts brudklänning och slöja hade letats fram i all. Vissa justeringar hade gjorts.
Lasse hade varit rörd i sitt tal.
-Aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva den här dagen. Du har gjort mor och mig lyckliga och härligare måg hade vi inte kunnat få! Skål!
Brodern tog vid.
-Spädis, jag önskar dig lycka och välgång, var inte för elak mot den här gossen!
-Du ska få igen! svarade Carin
En som inte skålade var Tobbes far. Han hade hållit sig nykter en hel vecka nu men det var jobbigt. Han kramade handen på den kvinna han inte kunde leva med och inte leva utan.
-Vilka pojkar vi har. De är i alla fall lyckade!
Hon suckade och kramade hans hand tillbaka.
Så for brudparet iväg i sitt nya fordon. Det skramlade nåt oerhört. Tobbe körde in på deras parkeringsplats och han lyfte Carin ur rullstolen, bar henne över tröskeln och lade henne på sängen. Min fru, viskade han och smekte hennes kind.
-Du är min man, nynnade hon tillbaka.
Följande dag strax före 12 satt de i SAS- planet som taxade ut mot startplattan. Elrullstolen var incheckad och herrarna hade lyft Carin till flygstolen. Hon ville resa så normalt som möjligt. En transportrullstol fanns hopfälld längst bak. De hade fått gå ombord först av alla. Om fem timmar skulle de vara framme i Sharm- el Sheikh. En handikappbuss väntade dem där, den hade de hyrt för hela veckan. Carin längtade efter att snorkla. Det hade hon älskat att göra före olyckan och det borde funka nu också. Hotell utan nivåskillnader och med hiss. Sängen var ett problem men det borde gå. Toabesöken också.
Oj vilken värme! Fastän klockan var sex lokal tid var det hett och de måste in i den breda transferbussen. Den rullade några hundra meter mot en ruffig ankomsthall. Maqrmorgolv, ryssar överallt, visumkö, passkö, vilket krångel. Bagagebandet satte igång och hennes rullstol sattes ner ganska bryskt på golvet, Alla väskor kom slutligen. Så ut till guiderna. De fick hjälp att hitta sin hyrbuss och snart satt Carin fastspänd i sin Kallestol. Guiden hjälpte killarna att hitta hotellet på gps och de rullade iväg. Hotellet låg utanför staden på klippan och det var väldigt lugnt där. Säkerhetsvakterna kontrollringde till receptionen och de anvisades en plats att parkera bussen. Incheckningen gick trögt. De hade bokat all inclusive och tog sig genast till restaurangen. Bagaget skulle fraktas till deras rum som låg i ett annex nära poolerna. Vinet smakade hyfsat men ölen var blaskig. Carin ville ha råkost och det serverades verkligt fräscha grönsaker, konstfullt upplagda. Pelle tog av det hon pekade på. Han som var ny behövde träna sig att läsa av hennes signaler.
-Ågg också, och lite fisk. Inget kött. En fralla. Sen räcker det! Du ser väl dessertbordet?
Och det var imponerande. Färsk frukt, tårtor, jello, dadlar, jordgubbar..
Så började showen. De satt ute vid poolen, ganska nära scenen. Magdansösen hämtade både Tobbe och Pelle. Tobbe blev illröd men följde med, Tessan applåderade och Carin ropade Tobbe Tobbe Tobbe! Och han svängde på höfterna efter bästa förmåga! Så rökte de vattenpipa. Men Carin ville ha whisky. Kan ni blanda en Irish coffee åt mig frågade hn kyparen.
-Sure madame svarade han.
Madam. Madame Andersson. Det var hon! Så livet hade förändrats sedan den där förmiddan i vintras. Dagen då hon träffade Tobbe. Dagen då hon började leva. För tre månader sedan.
Vad hon inte anade var att Tobbes liv genomgått en minst lika genomgripande förändring. Oftast mekade han med bilarna i det hyrda garaget på kvällar och helger när andra var ute och roade sig. Cruisade gjorde han förstås ibland. Eller såg en film hemma med mamma. Dansa? Han hade hört flickor viska till varandra. Bilnörden kallades han. Gift med sin Cheva. Han hade aldrig haft stadigt sällskap förut. Men nu. Nu levde han. En underbar, vacker och klok fru. En baby på väg. Ett eget företag. De skulle visst kunna få starta eget- bidrag. Fram till förlossningen skulle han gå kurs. Sedan vara pappaledig tills de fick dagisplats. Och då skulle de sätta igång. Carin skulle ta sin examen i sommar och sedan började hon med pappersarbetet med firman. Svärfar och svågern ville investera. Om det gick dåligt första åren så gjorde det inget. De båda behövde ett förlustbolag för sina aktievinster. Själva skulle de ta ut hyfsade löner.
Babyn väntades i oktober.
-Du de har styrketräning på gymmet här. Nåt för dej Tobbegubben? Eller vill du bara snorkla med mej? viskade Carin medan hon smuttade på drinken genom sugrör.
-Tycker du viskade Tobbe tillbaka och drack ur sin öl. Du hänger med när jag tränar och jag snorklar med dej va? Deal? Inte tummis men deras pekfingrar möttes. Det var deras egen signal, deras kärlekstecken.
