Försöker dra ner på morfinet. Nu kvart över tre em tog jag dagens första.

men känner att jag nog behöver dem ett tag till om jag ska hålla mig igång! Och det vill- ska och kan jag ju. Vi letade fram en stödstrumpa som Tusse drog på mig, för benet och foten svullnar så det bultar. Svårt att veta vad som är lagom mix mellan träning och vila.

Har också skrivit rent veckans skrivuppgift till studiecirkeln, den ska handla om sorg och är nu skickad. Tänkte lägga in texten här men min yngste brorson har skicket på mig datavirus så det funkar inte..

Aldrig mer

Hon svävade. Inte vaken men ändå i någon sorts dvala. Ben och underkropp kändes inte. Så overkligt! Hon slöt ögonen igen.
38 år var hon och det var nu tre år sedan hon träffade Petrus. Han var tre år yngre och hade kommit in på jobbet som en virvelvind. Alla tjejerna hade fräschat upp sig och var plötsligt riktiga babes. Till och med Gittan i receptionen hade klippt och tvättat det stripiga håret. Men inte hon. Såklart hon skötte sin hygien och klädde sig prydligt men inget annat.

Det var då, på Tallinnkryssningen, den sista stora avdelningskon-ferensen innan det första sparpaketet lades, som de kom att lära känna varandra. Lite bättre. Hela gruppen hade samlats i karaokecafeet första kvällen, efter middagen. Hon var nog den enda tjejen som var tämligen nykter. En lösnäsa vandrade runt och prydde snart avdelningsdirektörens redan väl tilltagna kran. Han hade sett måttligt road ut.
-Kom, vi går och dansar! Hon hade inte märkt att Petrus närmat sig henne.
-Jatack! Tur att det var mörkt i lokalen så att han inte såg hur hon rodnade.

Efter dansen satte de sig längst bak i nattklubben.

-Du flamsar inte som de andra, Kerstin. Berätta, vem är du?
-Petrus, det finns inte så mycket att berätta. Kom till sta´n för 17 år sedan, vi hade en liten gård som såldes när far dog. Mor bor kvar uppe i Sandarne, i en liten lägenhet i en brukslänga. Jag var enda barnet. Gick ut läroverket på handelslinjen. Jobb här på tekniska avdelningen på en gång som Gunnars sekreterare.
Följande dag, efter frukost, åkte de med på sightseeingturen men avvek därefter från sällskapet. Hand i hand vandrade de i de medeltida gränderna och åt en god lunch vid en uteservering nära torget. Ett par vackra vantar till hennes mor inhandlades liksom en fin tröja till Petrus´morbror i Göteborg, hans enda levande släkting. De köpte mössor till varandra och fnittrade som tonåringar medan de provade. Kerstin fick en silverring med en jättelik bärnsten.

Väldigt sena kom de ombord på båten. Alla var församlade i konferensrummet och ekonomen malde på. De smög rodnande till sina platser. Gunnar tittade gillande på sin prydliga, duktiga sekreterare. Den flickan behövde kärlek i sitt liv. Skulle Petrus kunna ge henne det hon behövde?

Resan hade avslutats 2 juni. Redan vid midsommar hade de flyttat ihop. Hans etta såldes och de fick gott och väl plats i hennes trea i Blackeberg. Nära till jobbet, bara tre stationer med t- banan. Och nära till skogen och sjön.

De åkte till Norrland den sommaren. Kerstins mor blev mycket förtjust i sin blivande måg. Själv hade han ingen familj utöver den knarrige adjunkten i Göteborg, morbror Evert.

De vigdes på förvaltningen, Gunnar förrättade vigseln och så var det mottagning i konferensrummet. Champis och smörgåstårta. De åkte sedan hem till sin lägenhet.

I september hände det första gången. Livet rann ur henne. Hon grät floder och Petrus tröstade fast han också var ledsen. Kollegor kom hem till henne.
-Du måste komma tillbaka. Bara nå´n timma om da´n. Vi saknar dej!
Hon gjorde så. Och till våren väntade de barn igen. Denna gång fick de behålla den lille. Och nu hade de försökt igen. Hon var i sjuttonde veckan. Lillen visste att han skulle få småsyskon. Han hade stolt klappat henne på magen.
-Bebbe!
Så, plötsligt igår kväll, gick vattnet. De åkte ambulans in, Carin vägg i vägg kom in och sov hos Lillen. Efter åtta timmars värkar kom fostret. Det kändes som en liten fisk som gled ur henne. 14 cm, en liten flicka som levde någon minut. Och som Kerstin blödde!

-Akut operation, hysterektomi, vi söver i hissen, åk hem till barnet hade de sagt till hennes Petrus. Hon såg hans bleka ansikte flimra förbi när hon i ilfart fördes till hissen.

Ryggbedövning. Och morfin. En värmefilt sveptes om henne och hon svävade liksom på moln. Långt bort hörde hon kirurgen säga att nu måste de ta bort livmodern.

Hon ville skrika att ni får inte!

-Vi måste göra detta, Kerstin. Det gäller ditt liv. Ni har en liten pojke, tänk på honom! Jag är ledsen! Du får sova nu. Narkosläkaren klappade henne på kinden.
När hon vaknade låg hon i hörnet av ett stort, dunkelt rum. Hon hade ingen känsel alls i underkroppen. Tänk om.. hon slumrade till igen. Så såg hon tavlan bakom huvudändan av sängen. Tid, puls, blodtryck..en blodpåse var kopplad till vänster armveck och dropp gick in i en kateter i handen. Hon försökte tala men var snustorr i munnen.
-Är du vaken nu?
-Ja. Vatten?
-Inte ännu. Du får lite munspray.
Den smakade mild citron. Åter slumrade hon till.

Långsamt började känseln komma tillbaka. Benen kändes som inpackade i varm blöt lera. Känseln kom först i vänster tå och när hon hade fått all känsel tillbaka fick hon komma till avdelningen. Det gjorde ont i magen och hon fick ett par tabletter med en mun vatten. Ett litet rum med en säng till. På den låg Petrus och vilade! Han vinkade och log.

-Svea kom på förmiddan. Med taxi. Hon började med detsamma baka bullar. Här får du!

Hon bet i en ännu varm bulle. Mammas! Med smak av citronskal! MM Men hon vågade bara ta denna tugga. Ville inte kräkas. Hon tog Petrus´hand och blundade.
-Vad gör de nu?
-Nu är de på Skansen. Sen packar hon ihop babysakerna.
-Men vi ger inte bort dem va? Vi är väl inte för gamla för adoption?

Nu gick det!