Så är det 1 januari 2009

klockorna har ringt, Tennysons dikt är läst och vi har skålat. Massor av raketer har avfyrats, många i gränden och onödigt nära. Våra kissar blev rädda men Emma klarar det.

Önskar alla ett

GOTT NYTT ÅR!

- o lite bättre efter piller

lite jympa o en tupplur samt sist men inte minst en go´lunch..

Ont så in i hoppsan igen

det blir nyårsafton i soffhörnan det är tydligt det! Ett par vändor i affärer med hårda stengolv ger denna effekt. Som vanligt. Får ta till hårdkrutet, dvs dubbel dos av mina starkaste piller. Trist men nödvändigt.

Läser Cecilia Hagens roliga o tänkvärda Kulla- Gulla stretar vidare. Och har en tantdebatt på ett forum.

Kaviarmoussen jag gjorde igår blev lyckad, ska dekorera med lax, räkor o citron. Cider till, festlig magnummodell. Gott slut hela världen och särskilt alla små ungar i Gazaremsan, må kriget ta sluuuut!

Näe du matte jag ska INTE till veterinären

så skulle kisse Elsa ha sagt om hon kunde prata. Istället slogs hon med syrran inne i buren så att den låsta luckan for upp, hon stack in under sängen o stannade där..en dam med stark vilja! Bara att ringa återbud. Nå till sta´n skulle vi iaf, köpte diskmaskin på Rusta som reade, vidare till Mariannes för kebab. Och vi är trötta på julmaten så vi åkte till lidl för att fylla förråden. Magnumcider o ingredienser till Teklas kaviarmousse, hummern var slut. Medioker engelsk serie om en kille på kåken men dessförinnan dokumentär om Bang, den var sevärd.

Nu så har jag sett en ny engelsk deckare

den var väl sisådär..o strax är det sängdax..ska till sta´n i morrn, vaccinering av småkatterna samt köpa diskmaskin. Den gamla har lagt av.

Är så glaaad

att jag inte har så ont idag, hurra!!!!

Har haft en för urj-ig dag

med häftig värk hela da´n, måste nog få nya piller hur i h-e ska jag stå ut 3 månar till innan jag får min operation? Har nu petat i mig nattpillren så det har lättat lite men jag måste vila- o då menar jag hålla mig stilla- 2 dagar för att kunna göra något alls den tredje. Humöret åker i botten o det är så in i bomben trist!!

Bustrevlig eftermiddag

på sta´n med kompisen- affärer och god lunch på vårt vanliga thaiställe!

Underbar julafton med Fie,

den supersöta lille tomten som hon så småningom avslöjade, för mycket god mat o massor av paket..

Vi går mot våren

här skiner sooolen, å så underbart att ljuset vänt tillbaka till våra nordliga nejder!

Snart är glada julen slut, slut slut

Det är idag annandag jul, reor, ska försöka hitta en lika skön morronrock till Tusse som jag fick, min snäll- rock (den behövdes, som jag bråkade på julafton, fyyy Inger!) och sedan vanlig helg. Ett par vardagar med bl a veterinärbesök..tummis att vi får tag i Elsa.. se´n inköp till nyår- ska vi lyxa med hummer? Andra skaldjur, go´ost..Lax? Kaviasmousse? Skumpa? Tycker nästan cider är goare, eller Pommac..Å så Happy New Year- blir det? Operationen ligger som ett tungt svart moln framför mig, men se´n..hoppas jag!

..för mätt, för lat..

det blir nog bra med ett par vardagar före nyår iaf..

364

dagar till julafton, en kall solig dag med ett supertunt snötäcke på marken. Slapp morgon, somnade om o strosar nu fram på eftermiddagen runt i jamas o den goa nya morgonrocken. Tror man blir snäll i den, inte helt fel va? Fick- med vissa protester- ta upp Elsa o hålla henne i famnen en stund. Ska lösa korsord, läsa tidningar o julklappsböcker. Biografier i årets skörd. O nu ska vi angripa julskinkan. God fortsättning!

Doppareda´n

har randats, tv- kanalerna har slagits om oppesittare, paketen är inslagna o jag var förbenad över saker som inte kommit med posten- nej jag ångrade mig o bryr mej inte tänkte jag se´n, julefrid i sinnet. Inte brusa upp. Ta´t lugnt ta en toy sa´man förr. Tuggummit toy finns inte mer.
NHågra sömntimmar får det bli och se´n raskt iväg till livligt julfirande med de små, alltid lika roligt, ett privilegium. Natti!

Lillejulafton

Har allt under kontroll, citronsillen blir finfin, nästan alla klappar klara, doppigrytan färdigt att värma vilket vi strax ska göra, och så lite inköp på eftermidda´n när vi ändå ska in till Volvo o hämta vrålåket som är på el- översyn. Willy´s ligger intill så där får inköpen ske. Kanske en runda på sta´n först, en liten.. Lidl och - eller ÖB.
Go´lillejulafton o Mossa mossa alla männisobarn som Nicke Lilltroll brukade säga i radio på julafton när jag växte upp , honom saknar jag..

Julstök

Småkatterna har redan haft julgransplundring ett par gånger, nattetid! Se då smyga kissar upp ur vrårna..O nästan alla julklappar e klara o marktjänsten städar i morrn..skinkan griljeras måndag kväll för på tisdag firar vi vår egen julafton med dopp i grytan..di unge gillar inte denna hedniska sed! har just lagt in sill..

Betalat alla räkningar, så nu e man fatti som ena kyrkråtta igen..

Men..det kommer ju nya pengar om en månad igen..och nya räkningar..och nya..vilken evig cirkus!

sol...

Hemkommen från härlig prommis i blek vintersol!

Lugn dag hemma med lite julstök

tvätt o jox..kisse Elsa har vågat sig fram, satt i timmar och tittade på oss, somade slutligen i en fåtölj. Hon litar mer på oss nu. Isa- bella har jagat papperstussar och busat järnet.

Ärenden på sta´n

fikat och köpt aktier. Trevligt men buzy, skönt komma hem till livet på landet! Jag njuter av tystnad och ro här ute. Och luften! Ångrar inte en dag att vi flyttade hit. O allt finns- kommunikationer och service, och gemenskap- om man vill! Huset är lagom stort, måste bara rensa i röran. Organisera sortera o sortera ut. Skaffa boxar o korgar o lådor. O ekonomiskt klarar vi oss. O är hyfsat friska. Sitter o väntar på inspiration, har inte skrivit nå´t på flera veckor. Fick en idé inatt iaf, ska sätta den på pränt. G´natt!

Elsa har faktiskt visat sig

men hon är väldigt rädd och vi får inte ta i henne. Isa gosar och spinner så nu går det bra. Inte är hon rädd för Emma heller.

Idag

har Elsa varit under sängen men Isa kelar för fullt!

Så här ser Isa-bella o Elsa ut, ungefär..

NU

börjar våra kattflickor bli lite modigare, det kan nog bli en del bus framöver..

Den ena har vågat sig fram

och sitter och tittar på vovven, och har knaprat i sig hundmat! Den andra har gömt sig. Men det ¨år bli ett steg i taget, o kanske ett bakåt emellanåt. Ikväll ska vi på luciakonsert och i morrn är det julmarknad i Hågaby, Tant Gröns kulturoas där vi trivs såååå bra.

Vilda

är de små liven, antingen har de aldrig varit riktigt tama eller så har de haft det svårt! De gömmer sig fortfarande och jag fick tag i den ena som blev hysterisk, rev o fräste. Detta kommer att ta tid! Men föralldel tid har vi ju..gott om, haha! Luciakonsert i morgon o julmarknad på söndag, fullt upp alltså.

hemligheten

har 2 nosar o svansar o 8 tassar, är väldigt blyga, gömmer sig. Inlämnade för avlivning på Norrtulls veterinärklinik för 2 veckor sen, räddade av veterinären. Blå sköldpadd. Nykastrerade, ettoetthalvt år gamla, flyttade in hos oss igår. Heter Isa och Elsa och är himmelskt söta. Nisse är barnvakt fast han äter upp deras käk oxå. Emma är nyfiken men Atlas är mer avvaktande. Våra lussekatter..

Kanske

har vi en liten hemlighet..

Elefanten retades med kamelen o sa: -hörru varför hardu tuttarna på ryggen?-Ska du säga som har familjelyckan mitt i nyllet va?

Måndag och oj så jag njöt

när jag var vaken halvfem i morse o kunde krypa ner i sängvärmen igen. Förr gick bussen 05.20. Det gör den nu oxå, men utan mej..sovmorgnarna är guld värda!
Senare idag blir det shoppingrunda på Lidl eller möjligen Willy´s, deras priser passar oss panschisar, o sen iväg o hämta kidsen, hjälp vad jag längtar!!!

Stora begivenheter på g

såhär andra advent! Lions julmarknad i grannbyn! Och så ett besök i deras lanthandel som har större sortiment än vår. Korvmojen får möjligen ett besök åsså blir det en hundprommis vid sjön. Sen hem o adventstäda o greja.

Utsövd

och pigg vaknade jag till en ny dag. Fick igår min skatteåterbäring, äntligen, drygt sextusen som till en del ska omsättas i värdepapper. Får fundera på vilka. Swedbanks emission? Eller något annat? Eller vänta? Svårt när man inte vet så mycket om marknaden! Så ska vi till vår lilla lanthandel, köpa lite lax eller nå´t annat gott till kvällen.

Trött

efter en underbar eftermiddag i Gävle med nätkompisar. God julmat och stimulerande samvaro. Och innan dess hann vi med lite shopping, det blev ett par toppar på rea- till sommaren, en rosa o en röd, en storlek mindre nu!!!!! och lite julklappar.

Efter en liten tupplur greps jag av plötslig energi

och nu hänger en tvätt på tork..fest i morrn, då åker jag med en kompis o äter julbord i Gävle med samma gäng som åt grekiskt i somras..o sen tänder vi väl på julbocken, smyger till tåget o återvänder mot lärdomsstaden..

Lugna dagar

så här i advent, marken är vit av nysnö. Har lite skrivtorka, mest småpyssel o planering. En julbordskryssning har vi planerat in, gratis buss o båt o bara borta över dagen från jycken. Hämta ungarna i skola o på dagis på måndag, hjälp vad jag läääängtar! Vidare nå´n shoppingrunda, ett par julmarknader, lite församlingsarbete och så en sagojulafton på Malmberga.

Singin´in the rain..eller

raindrops keep falling..
urtrist gråväder åkte till Rusta o där var det så trångt att jag fick panik. R>afsade åt mig sköljmedel o lite elprylar, fort ut till vrålåket igen. Vidare till ÖB och där hittade jag allt jag skulle ha, mycket lugnare miljö. Fikade o drog vidare mot Willys och väl hemma baxade vi in varorna. Nu väntar en lugn hemmakväll med Glamour och sjukhuset i dumburken. Barnvakt på måndag, bara såååå kul, längtar ihjäl mej efter kidsen!

I väntan- på vaddå?

Elsa var arg. Uppgivet satte hon sig i en av de bekväma skinnfåtöljerna vid baren. Två timmars försening! Hon som redan var så orolig. Skulle hon hinna fram?

Hon kom direkt från ett drygt helgarbetspass på äldreboendet. Underbemannade som vanligt och hon hade varit den enda fasta personalen denna söndag. Ingen annan hade delegering att ge medicin. Hennes make Yohannes hade hastigt slängt ner hennes necessär och lite sommarkläder i en väska, hämtat henne på jobbet och skjutsat henne till Arlanda. Det var dyrt och besvärligt att parkera så hon klev hastigt ur bilen vid entrén och vinkade hejdå. Hon tyckte synd om honom som nyligen blivit av med jobbet. Telecombolaget skulle spara och vem ville nu anställa en 55- årig ingenjör med afrikanskt ursprung? De skulle kanske bli helt beroende av hennes lön. Hon som bara var vikarie. Och flickorna som inte ens gått ut gymnasiet!

Snabbt in i avgångshallen och till incheckningen. Där borta var Sasdisken. Planet skulle avgå inom 90 minuter. Så säkerhets- och passkontroll. Plastpåsen till smink och sådant. De hade blivit så noga nu, efter alla attentat.

-Vi ser en kniv i din väska! Tulltjänstemannen, som var en kvinna, såg allvarligt på Elsa.

-Omöjligt! En pincett har jag men ingen kniv.

Bagen söktes noga igenom. Hennes nya reklampenna hade sett ut som en kniv vid genomlysningen. Snabbt rafsade hon till sig sina saker.

Så, inne i taxfreehallen fick hon se, med röda bokstäver på tavlan: Försening 2 timmar. Oj! Hon fick sin fikabiljett som flygbolaget bjöd på vid längre försening och gick mot gaten. Fick syn på baren med de sköna bruna clubfåtöljerna. Och sjönk ner i en av dem.

Men värst av allt var moderns beteende. Saba, hennes lillasyster som var sjuksköterska hade varit hemma i Afrika förra sommaren. Modern hade då inte berättat för henne om sina besvär. Sådant talar man inte med en ogift dotter om hade hon sagt i telefon till Elsa. Tokiga kärring, Saba var ju anställd på kvinnokliniken och visste det mesta om livmodercancer. Nu satt hon vid sjukbädden och vakade. Abdi hade ringt efter henne igår och sagt att det kunde röra sig om timmar. Själv hade hon inte kunnat åka förrän nu ikväll.

Hon gick fram till bardisken och beställde kaffe med en baguette till. Hon betalade med den kupong hon fått i gaten för att de var försenade. Tog upp Aftonbladet ur sin rymliga bag och bläddrade lite förstrött. Rubrikerna sade henne ingenting, det blev inget sammanhang i texten. Fötterna värkte. Hon trummade otåligt med ena handen mot fåtöljens armstöd.

Får man närståendepenning för vård utomlands? Elsa kunde inte försäkringskassans något krångliga regler. Tio dagar från arbetsgivaren borde det i alla fall kunna bli. Hon struntade i vilket, det fick bli ett senare bekymmer. Hon hade bara hunnit prata in ett meddelande till Kerstin, chefen, på hennes mobilsvar. Att hon inte kunde jobba de närmaste veckorna. Tänk om hon blev uppsagd? Hon rös vid tanken på vad den maran skulle säga. Sedan fnittrade hon till. Draken skulle få frispel och prata om opålitliga medarbetare. Rasist var hon. Och visst var de många eritreaner på äldreboendet. De hade tipsat varandra när rekryteringsbehovet var akut härom året. Systrar, kusiner, mödrar, döttrar och söner. Vita medarbetare var chefens dröm. De senast anställda hade varit vita medelålders kvinnor, den ena mer alkoholskadad än den andra. På fasta tjänster. Det var då läkemedel hade börjat försvinna. Lyckligtvis hade hennes svarta kollega, den manliga sjuksköterskan Tsigab, varit bortrest när det skedde annars hade chefen säkert skyllt på honom. Själv var hon bara undersköterska och hade därför inte tillgång till medicinskåpet. Bara till läkemedlen på de boendes rum och det var illa nog.

Hon drack ur kaffekoppen och slog numret till Sabas mobil igen. Avstängd. Satt säkert hos modern och ville inte störa henne med signalerna. Elsa talade in ett meddelande. De skulle landa 07.45 i stället för 05.45. Bara hon nu nådde fram innan modern gick bort. Fingrarna trummade åter nervöst mot stolskarmen. Hon ville så gärna hinna tala med modern, smeka hennes kind. Duktiga mamma. Fött 11 barn och bara fyra i livet varav tre i Sverige. Efter faderns tidiga död hade hon försörjt dem på olika sätt. Saba hade varit nyfödd då och modern bar henne i en sjal på ryggen. Varje vecka bar hon en stor korg på huvudet de tre milen till fredagsmarknaden i staden. Hon gick barfota. Underbara korgar flätade hon. Vackra halsband träddes och fina klänningar syddes. De fanns också med i den jättestora tunga korgen.

Hon arbetade hårt i det lilla jordbruket också. Både på de egna åkrarna och på andras. Så fick de mjöl, mjölk och ibland kött till hushållet. Pengar hade de haft knappt med men kärlek östes över de fyra barnen.

Elsa såg på klockan igen. Det var bara fem minuter sen sist. Där satt hon overksam medan livet rann ur hennes mor. Det fick inte vara för sent! Det kunde inte, det fick inte vara för sent!! Hon var alldeles torr i munnen och gick fram till disken igen efter ett glas vatten.

Hon tog upp sin fickspegel ur väskan. Granskade sitt ansikte. 41 år, inga vita strån ännu i den korta släta pagefrisyren. Trötta ögon. Några små rynkor vid den stora munnen. Döttrarna var ännu svartare än hon själv var. Hon hade förr ansetts vara vacker. Hon tog ännu en klunk vatten, reste sig och gick in i pressbyråbutiken. En flaska vatten behövde hon till den 7 timmar långa resan. Så gick hon till damtoaletten, kissade, tvättade händerna och blaskade kallvatten i ansiktet. Skulle hon kunna sova på planet?

Ett glas juice och lite nötter i nästa bar, fotboll på tv, hon slängde en förströdd blick mot den stora skärmen. Att folk orkade! Hon trummade åter på stolskarmen med vänster hand. Hon kände ett sug i magen. En halvtimma hade gått.

Nio timmar senare, och efter en orolig slummer, steg hon ur planet och slog på mobilen. Hon läste smset från Saba. Mor dog klockan 04.53 inatt.

Så hon skulle inte ha hunnit ändå.

Obehaglig- jag?

Nej jag säger faktiskt bara som jag tycker. Det fick jag lära mig av mamma
när jag var liten flicka. Aldrig ljuga.


Diagnosen hade kommit sent. Den sommaren jag blev 55. Högfungerande autist med drag av Aspergers. Jo det hade jag ju läst om. Och sett på film. Rain man. Och Einstein.

De frågade om jag ville ha hjälp. Vad skulle jag behöva hjälp med? Jag klarar mig själv. Har alltid gjort. Psykologen frågade om jag alltid sade vad jag tänkte. Visst gör jag det, varför skulle jag inte? Någon mer session blev det inte. Tack jag avstår.

Barndomen. Pappa var sällan hemma. Men han var snäll. Han reste mycket. Försäljare. Han köpte jeans till mig. I Amerika. Jag hade dem jämt. Har det fortfarande. Med rutig skjorta eller randig tröja. Som då.

Han är död. Körde ihjäl sig när han var femti. Mamma var hemma med mig. Hon är på ett vårdhem nu. Gaggig. Jag hälsar på henne varannan lördag. Märker hennes kläder och fixar hennes räkningar. Hon känner inte ens igen mig. Personalen undviker mig. Det är bra. Jag skriver lappar. Och klagar.

Mest har jag hållit mig för mig själv. Låtsaskamrater fanns men ingen riktig hjärtevän som de andra småflickorna hade. Om jag lekte med en flicka sprang hon genast till någon vuxen och berättade hur elak jag varit. Som sagt att hennes nya klänning var ful. För det var den. Själv hade jag ju alltid långbyxor. Pojkflicka sade mor. Det gick lite bättre att leka med pojkar. Jag var bra på att slåss. Jag sade vad jag tyckte till killarna också men de skvallrade aldrig. Det blev knytnävarna i stället. Bäst tyckte jag om att läsa. Och rita.

Och dumhuvud hade jag sagt till fröken i ettan. För hon fattade ju absolut ingenting. Att jag redan kunde läsa. Och räkna.

1
Jävla pissruska sa jag till mammas väninna, för det var hon. En riktig pissruska. Det ordet hade morfar lärt mig. Eller sagt om henne, tant Ester, när han trodde att jag inte hörde.

-Man säger inte så! Mamma hade varit upprörd.
-Men du har ju sagt att man inte ska ljuga. Och morfar sade att hon var en sådan.
Då hade mamma suckat.

-Vilken obehaglig unge, helt ouppfostrad! Det är synd om mamman! hade jag hört genom den tunna väggen till mitt rum. Tant Karin och tant Ester diskuterade mig medan de satte på sig pampuscherna i vår hall. Mamma hade haft kafferep. Jag hade fått komma in när de drack kaffe och åt tårta. Jag trodde de skulle äta ihjäl sig och det sade jag också. Högt. Så tog jag glasassietten med min stora tårtbit och mitt saftglas. Satte iväg in till mitt rum, min tillflykt. Mumsade en stund, snart var tårtan uppäten och jag hörde dem sedan prata med varandra.

-Obehaglig kan du vara själv din ragata! hade jag förnärmat rusat ut och sagt. Mamma kom ut i hallen alldeles röd i ansiktet. Hon skickade in mig på rummet igen och bad om ursäkt för vad jag hade sagt. Jag var åtta år då.

Det blev allt glesare mellan väninnornas besök hos mamma. Hon träffade dem på kondis i stället. Då fick jag inte gå med. Där smällde de säkert i sig massor av bakelser de feta kossorna.

Betygen i skolan blev fina. Det var jättelätt att lära sig saker utantill. Jag läste mina läxor, skrev bra på proven och tog studenten vid knappa 18. Jag kom in på tolkskolan och blev översättare. Reste mycket utomlands, alltid ensam, med ryggsäck som enda bagage. Tågluffarkortet var suveränt. Båtluffade i Grekland. Läste och gick på teatern. Skrev dikter. Fick en del publicerat. Tjänade hyfsat med pengar och blev vid 50 års ålder chef för översättarna på ett större förlag. >

Det var då det blev krångligt. Man tisslade och tasslade. Bara för att jag var ärlig. Sade åt en person på utvecklingssamtalet att hon var lågbegåvad. Det var hon ju. Rent korkad. Fick facket på mig. Blev kallad till personalavdelningen på ett klargörande samtal och sedan skickad på ett test. Det gick dåligt, och det är rent ofattbart för jag hade alltid tidigare klarat alla prov med glans. Jag fick sluta som chef och börja översätta igen. Med bibehållen titel, chefslön och eget rum. Längst ner i korridoren. Bakom arkivet. Det var ett bra rum.

En rad utredningar startade. Och då fick jag veta. För två månader sedan. När mer än halva mitt liv hade gått. Impulsstyrd. Förstår inte de sociala koderna sade
2

man. Vilket trams. Jag har alltid varit ärlig, sagt som det var. Som jag tyckt. Varför frågar man om man inte vill veta sanningen? Det måste vara sanningen som är obehaglig. Inte jag.

Tvättade bilen igår. Den är röd. Det var lätt att ta körkort. Teorin i alla fall. Fick
göra om uppkörningen. Blev lite osams med inspektören. Sade vad jag tyckte om honom. Jag gillar att köra. Men det finns många idioter i trafiken. Poliser också. Det har jag sagt åt dem ibland. Då har jag fått blåsa. Men jag dricker aldrig. Så de grisarna kommer inte åt mig.

Nu ska jag åka hem. Klockan är fem. Jag har en fin lägenhet högst upp i ett höghus. Välstädad. Gillar inte grannarna. Särskilt inte i tvättstugan. De städar inte ordentligt efter sig. När jag sade åt en granne att hon var en lortlobba så anmälde hon mig till ordföranden. I bostadsrättsföreningen. Han ringde upp mig. Fast det var hon som gjorde fel, lortlobban alltså. Därför har jag köpt en egen tvättmaskin.

Massor av böcker har jag. De är uppställda precis som på bibblan. Ämnesvis. Fast det vore bättre att ha dem i bokstavsordning. Eller efter storlek. Och så har jag en sprillans ny dator. Tror jag går in på nätet i kväll och bokar en biljett till transsibiriska järnvägen. Den resan har jag alltid drömt om att göra. Ensam. Tar alltid semester på hösten. Gillar att jobba på sommaren. Då är man nästan ensam på jobbet. Det är bra.

Kerstin

-Pelle har du mamma hos dig på byrån idag? Hon svarar inte i telefon! Jag har ringt hela morgonen för jag tänkte komma och hälsa på med ungarna. Eva lät väldigt orolig.

-Nej hon är inte här men tror du inte hon är i trädgården då? Hon räfsade löv igår.

Kerstin hade råkat ut för en svår demenssjukdom redan vid 45 års ålder. Hon hade fått en hjärnblödning. Läkarna trodde det berodde på p- pillren i samband med rökning. Hon återfick talet men var mycket fåordig. Efter flera år upptäckte man en frontallobsdemens. Hon var språklärare men kunde inte längre arbeta. Nu var hon hemma ensam på dagarna utom de två dagar i veckan då hon gick på dagverksamheten på äldreboendet intill. Det var alls ingen lyckad lösning att placera henne där bland de gamla men kommunen hade inget annat att erbjuda. Hennes make Pelle brukade ställa fram en liten kaffetermos och smörgåsar på en assiett med plast över. Hon klarade att ta maten själv. Hon promenerade mycket och hittills hade hon alltid hittat hem.

Men härom dagen, i söndags berättade han, hade hon gjort något konstigt. Alla hennes långbyxor var framtagna ur garderoben och sönderklippta. Bara långbyxor, inga andra plagg. Hon måste ha gjort det tidigt på morgonen. Varken maken eller dottern förstod varför. Själv sade hon att någon annan gjort det. Efter det hade Pelle gömt undan saxar och knivar. Han var mest rädd att hon skulle skada sig själv. Pelle lät bekymrad.

-Har du aldrig tänkt på vad som kan ha utlöst allt detta, vad som gjort henne så sjuk och vad som försämrat henne så radikalt?

-Hur menar du?

-Tänk efter själv. Vilket liv fick hon med dej? Pappa och hon levde ett stillsamt liv, inte så passionerat kanske men de hade det bra. Så kom du instormande i hennes tillvaro, tog med henne på resor och fick henne att skiljas.

-Det var väl inte bara mitt fel? Hon blev ju kär i mig.

-Ja det vet jag men du kunde ha dragit dej undan. Då hade pappa kanske levt och hon hade möjligen inte blivit sjuk. Du vet ju hur hon blev när pappa hängde sig!

-Du är hård mot mig! Jag har gett henne allt hon har pekat på och jag har dyrkat henne!

- Det vet jag också men gör du det fortfarande! Talar du om för henne att du älskar henne? Tar du i henne?

-Det är ju inte så lätt. Hon är som ett barn nu. Inte den kvinna jag gifte mig med. Han kunde inte hålla tårarna tillbaka.

-Jag tar ungarna med mig och kommer över.

-Bra jag bokar av eftermiddagens klienter och går hem.

Han bad sin sekreterare ringa de nödvändiga samtalen och gick sedan till kvartersbutiken och handlade lite godis. Ungarna var han förtjust i men Eva hade han svårt för. Hon hade älskat sin pappa och tyckte Pelle tagit allt ifrån henne när fadern ändade sitt liv 14 år tidigare.

Kerstin tyckte om att gå. Nu ville hon promenera långt. Hon hade hittat en klänning i garderoben och den tog hon på sig. Hon tyckte om klänningar. Pappa ville att hon skulle ha det. Sandalerna stod i hallen. Inga strumpor, hon hittade inte några. Solen sken från klarblå himmel och löven lyste i gulrött. Hon tog ett nerfallet äpple och stoppade det i fickan. Ut genom grinden. Nerför backen mot sjön och sedan längs stranden. Hon satte sig på en bänk och åt sitt äpple. Efter några minuter gick hon vidare och kom in i skogen. Hon började bli hungrig men gick ändå vidare. Det mörknade och hon kom in i ett samhälle med gatubelysning. Nu frös hon, för klänningen var tunn och kortärmad. Hon satte sig på en parkbänk. En man kom fram till henne.

-Fryser du?

-Ja.

-Följ med så får du fika och du kan låna en tröja!

Hon reste sig och följde med. De gick ini ett gammalt grönmålat flervåningshus med torn och tinnar. Uppför en trappa och in i en hall.

-Bitte, ropade mannen, den här tjejen fryser har du en tröja åt henne?

Kerstin tog tacksamt emot plagget som räcktes mot henne. Så fick hon en kaffemugg med ett par skorpor till.

-Tack sade hon och satte sig ytterst på soffkanten.

-Jag heter Ludde och Bitte är min syrra. Hennes karl sitter inne. Du kan få bo här. Har du några pengar?

Kerstin tog upp sin plånbok ur klänningsfickan. Det fanns en hundring i den. Och körkort och visakort men dessa kunde hon inte hantera.

-Bra. Vi kan gå till banken i morgon.

Kerstin såg sig omkring. Det stora rummet var torftigt möblerat med en gammal bäddsoffa och en byrå. Det stod en massa tomflaskor i kassar. Men hon var trött efter den långa vandringen och somnade.

När hon vaknade var det ljust. Hon hade en tunn sliten filt över sig. Någon viskade i ett rum intill.

-Fin tjej ju, snygg också, verkar virrig.

-Jag fixar lite fina kläder. Har hon nån kod till kortet?

-Nej det tror jag inte, får ta henne med till banken. Men hon kunde dra kunder, tror du inte? Trodde hon var yngre, inte över 50. Finns det nån bärs?

Hon somnade om.

Pelle och Eva hade letat överallt och till slut ringde de polisen som skickade ut en patrull. På natten avvaktade man men sökte sedan med hundar och värmekamera. Man hittade inga spår. Att hon skulle ha gått ner mot sjön tänkte man inte på. Hon hade varit borta två dygn när det plötsligt kom information om att ett större uttag gjorts på hennes visakort. Det hade gjorts i en stad 3 mil bort.

-Någon måste ha tagit hennes väska sade Pelle.

-Men väskan står ju kvar i hallen. Bara plånboken är borta, den där lilla Pradabörsen som jag köpte åt henne på Cypern. Eva var förskräckt över tanken på vad modern hade kunnat råka ut för.

Bitte tyckte kvinnan var konstig. Hon visste sitt förnamn och det stod ju på hennes kort också. Men inget om sin familj. Var hon bodde. Om hon hade några barn. Bittes egna tre ungar var placerade i fosterhem sedan många år tillbaka. Hon tänkte ständigt på dem. Bitte hade varit och handlat lite åt Kerstin för pengarna Ludde tagit ut, 20 000 men det mesta hade redan gått åt till dricka och tjack. En svart bh, spetstrosor, en snäv svart kjol o strumpbyxor hade Kerstin fått. Det skulle behövas inför kvällens övningar. Bitte lånade ut sina egna svarta pumps. Kerstin kunde nog dra torskar. Lade på skapligt med smink och tog sedan med henne till hotellbaren.

Det var utländska affärsmän i stan. Bitte blev förvånad när Kerstin började tala franska med en av dem. De bjöds på drinkar.

De följde med ett par av männen upp i deras hotellsvit. Fyratusen kronor rikare gick de sedan hem till kvarten.

-Bra jobbat tjejer nu ska ni få fika! Ludde tog det mesta av pengarna och gav dem varsin mugg med rejält spetsat kaffe. Hur tyckte du kvällen var, Kerstin?

-Rolig! Hon tänkte att så här trevligt hade hon inte haft på länge.

Följande kväll gick de återigen till hotellbaren. Även nu fanns här utländska gäster.

Polisen var maktlös. Hon hade inte begått något brott. Inte heller hade man tecken på att hon blivit utsatt för något sådant. Likadant var det med socialtjänsten. Kerstin var en vuxen myndig kvinna med körkort och bankkonto. Ingen kunde tvinga henne att vara hemma. Och var skulle man leta? Var hon alls kvar i grannstaden där uttaget gjorts? Inga mer pengar togs ut från kontot den närmaste månaden. Men kortföretaget vägrade makulera hennes kort utan hennes underskrift.

Och visst drog Kerstin kunder. Utan ömhetsbetygelser från maken hade hon längtat efter kroppslig närhet. Ryktet gick bland torskarna. Den tjejen var fin. Ingen billig tjackhora. Ömsint och påhittig, engagerad. Hon fick mer betalt. 200 000 hade hon fått. Bitte var lite avundsjuk men de levde gott alla tre på de pengar Kerstin drog in. Hon fick nya kläder, fina kjolar som hon älskade. Och nagellack. Rosa pärlemor. Bitte var duktig med sådant. Hon ville inte röka på eller ta piller. Men cigarretter ville hon ha. Efter 6 års uppehåll rökte hon nu ett paket om dagen.

Det blev jul och nyår. Barnbarnen undrade var mormor fanns. En januarinatt blev det razzia i huset där Bitte och Kerstin bodde. Man letade efter en knarklangare. Ingen sådan fanns där men vid identitetskontrollen hittade man Kerstins körkort. Av en slump kollade man mot efterlysta personer och si det blev napp. Polisen ringde Pelle som kom dit. Men Kerstin ville inte alls följa med. Hon trivdes hos sina nya vänner och i baren med roliga drinkar och trevliga kavaljerer. Och vad kunde han göra?

På kvällen satt han i bilen och såg Bitte gå med Kerstin mot hotellet. Han parkerade och gick in, satte sig vid ett bord och tog en lättöl.

Så gick han fram och bjöd henne på en drink. Han blev förvånad när hon följde med honom. Sedan gick de till garderoben och hämtade hennes nya kappa. De åkte hem. Kerstin protesterade inte.

Hon var tydligen van att få drinkar och följa med herrar.

Han ringde upp Eva på mobilen.

-Jag kommer i morrn. Men vi måste träffa hennes handläggare.

-Ja hon måste få en assistent. Hon har haft för tråkigt. Annars hade detta inte hänt. Jag tror hon har prostituerat sig.

Aldrig i livet!

Det var en majkväll år 1994.

-Aldrig i livet att jag följer med i den där mögliga sunkiga gamla husvagnen en gång till! Aldrig!

-Varför?

Både mor och dotter, nyss fyllda 14, var högröda i ansiktet. De stod någon meter från varandra i hallen. Barnets far satt som vanligt framför fotbollen på tv och ville inte delta i diskussionen. Smitare, tänkte modern. -Jag stannar hemma med morfar. Han har lovat.

Ännu värre. Hennes 70- årige far var änkling, gravt alkoholiserad och begynnande dement. Det kunde aldrig komma på fråga! Skulle deras söta lilla tös sova i hans stinkande etta bland suparkompisarna?

-Han kan bo här med mej mamma! Så vattnar vi blommorna och tar hand om posten. Och Frasse. Det var deras 14- åriga rödrandiga katt.

-Uteslutet! Du följer med! Och Frasse följer också med.

Som vanligt planerade de att åka till Ängskär, den natursköna udden i norra Roslagen. Alla deras vänner hade husvagnarna uppställda där, sedan ett tiotal år, och deras egen gamla Sprite var redan på plats. Nyrenoverad och med fräscha textilier. Grillkvällar och kräftkalas väntade. Liksom sköna badstunder på klipporna. Allt det de hoppades och såg fram emot under hela långa vintern.


IM

-Never! Du är ju knäpp. Jag stannar här! Sitta inlåst i en jävla plåtlåda medan regnet öser ner, ska det va nåt? Näe! Inte ett år till! Vet du att när jag skulle ner
till stranden satt de jävla gubbäcklen o drack öl o glodde på mej. Om inte pappa hade suttit där hade de säkert försökt tafsa på mej! Om ni bara hade åkt ner till
kontinenten eller så men Ångskär fy faan! Kärring! Tårarna rann och blötte

upp mascaran. Hon stampade i golvet.

-Men..

Hon hann inte säga mer förrän dottern rusat iväg till sitt rum, slagit igen dörren så att popaffischen på dörren fladdrade loss och satt på musik på högsta volym. Röken sipprade snart ut genom nyckelhålet. Hon hörde att ett telefonsamtal hade påbörjats inne i flickrummet.

Suckande gick hon till köket och började plocka ur diskmaskinen som just gått färdigt. In med allt i skåpen, prydligt och fint.

Vad skulle de ta sig till? Om hon var ärlig hade hon också tröttnat på de enahanda vistelserna i Ängskär. Lika varje år, bara vädret skiftade. Kanske de kunde locka med en vecka neråt Tyskland? Skulle hon få maken med på det? Eller varför inte rentav England? Där hade hon tillbringat en sommar som tonåring. Det var en härlig upplevelse. Sedan hade hon börjat på äldreboendet. Och där var hon kvar. Ännu.

Efter en kort stund kom flickan ut ur sitt rum. Hon knyckte kaxigt på nacken.

-Det är löst morsan. Förlåt. Bella följer med. Om vi inte möglar i Ängskär hela tiden. Du ska ringa hennes mamma.

-Du jag har en idé. Vi måste bara få pappa med på det! Hon berättade.

-Coolt morsan du tar dej!

-Hoppas vi kan få tillbaka säsongsavgiften till campingen vi betalade in i mars, det räcker till bensinen till England!

Tillsammans satte sig mor och dotter vid den nyinköpta datorn och tittade på brittiska campingplatser, färjornas tidtabeller och annat som behövdes. De måste gå till polisen och skaffa pass också. Och ta foton. Personbevis från kyrkokamreren. England, jaja!
IM
-Då kan vi kolla klädaffärer mamma! Fotbollsmatch åt pappa, sa tösen. Då säger han inte nej! Och pub kan ni gå på. För nu har han nå´t att snacka med polarna om på matrasterna i höst! Då känner han ju till lagen dom tippar om! Jippii! Tror du morfar klarar av att ta hand om Frasse?

-Möjligen. Blommorna och posten också. Kanske. Då ringer jag till Bellas mamma nu. Ger du mig numret?

Det här går ju som en dans

tänk att jag aldrig bloggat förut? Som vanligt är det min kära dotter som visat mig möjligheten! Tack!

Du lyssnar ju inte

Du lyssnar ju inte

En tidig novemberfredag 2008

-Mer te?

-MM

-Kommer du ihåg helgmaten?

-Visst

- Hörde du vad jag sa?

-Ja

-Vad sa jag då?

-Vaddå? Jo jag lyssnar. Gömd bakom tidningens kulturbilaga satt Ture, lektor i historia och svenska. Mitt i recensionen av nobelpristagarens senaste bok Raga.

-Men du är ju hopplös. I morgon kommer din bror och svägerska på middag. Du har själv bjudit dem. Vad ska vi äta? Handlar du? Eva, mycket upptagen egen företagare i databranschen, började bli arg. Hon suckade, rörde om i tekoppen och bredde marmelad på sin andra rostade skiva. Så här hade det pågått nästan hela tiden under de två år de varit gifta. De hade träffats i mogen ålder genom en gemensam bekant, och ingen av dem hade några barn. Båda var riktiga ungkarlstyper som hade olater och var grymt egoistiska. Men de blev kära.

-Jag köper vin.

-Det är bra men vad ska vi äta?

-Biffgryta. Han återgick omedelbart till texten. Hopplösa människa nu fick han läsa om ett helt stycke.

-Jag går nu. Då handlar du? Hejdå!

-Jaja. Ha en bra dag. Hans svar var mekaniskt. Han hörde dörren smälla igen. Vad hade hon sagt nu igen? Han hade gjort bort sig. Trött slog han upp matsajten tastline på nätet. Boef Bourgonion. Fint kött skulle det vara. Så tog han den gamla nötta portföljen, gick till skolan, genomförde dagens lektioner och rättade några uppsatser.

Så till systemet. Skönt med självbetjäning. Det blev både rött och vitt vin. Skaldjur i Hallen och en fin oxfilé, en knippa vitlök, grönsaker och en påse potatis. Damerna ville nog ha ris men han och brodern ville helst ha potatis till all mat. Smör. Inget fusk. Han tog en latte i en av barerna och gick sedan hem. Utmattad fick han upp nyckeln och ramlade in i hallen med sin börda. Då kom hon emot honom, spisrosig och söt. Det doftade himmelskt från köket. Eroicasymfonien hördes från stereon.

-Du jag slutade efter lunch och handlade lite med hem till ikväll. Vi hinner handla tillsammans i morrn till gästerna!

-Behövs inte. Redan klart! Han visade henne alla kassarna han släpat hem. Tillsammans packade de upp varorna och lade in i kyl och skafferi. Så satte de sig vid det vackert dukade middagsbordet. Nu hördes Appassionatan från stereon.

Jenny

Jenny, guide på Sandresor
Personer: Jenny MalmbergKristina hennes morSofie hennes systerHelmer hennes farPatrik Blomgren hennes fd fästmanKalle Pettersson Muhamed Sahab Britt Hedberg kollegorHelle Nielsen platschefSvend Ander resebyrådirektörSven Lundin fd polisman, Tage Ekander lärare- turisterAmir Aziz kriminalkommissarieHedvig Trine Aida affärsinnehavare mm
Jenny granskade kritiskt sin spegelbild i den rymliga hallen . Inga rynkor än i alla fall. Håret dög, det var blankt och solblekt efter den härliga segelveckan med väninnorna i början av juli. Halvlångt och lite lockigt efter dagens regn. Några vita strån fanns, hon var trettio år fyllda så det var inte hela världen tyckte hon. Och det fanns färg. Om man ville. Men resten? Hon hade bara bh och trosor på sig eftersom hon skulle prova kläder. Liten. Kurvig, ja. Inget behov av implantat här inte. Midjan då? Visst hade hon lagt ut lite?Det var på eftermiddagen den 1 augusti. Patrik hade natten innan kommit hem från ett mycket svårt uppdrag för Utrikesdepartementet. Arbetet hade tagit drygt fem veckor. Han var anställd som handelsattaché sedan ett par år tillbaka. Det hade blivit väldigt lite sömn och oregelbundet med mat. Hett var det också, i slutet av juni borde ingen vettig människa åka till orienten. Nu ville han bara sova, helst flera dygn. Vid 35 års ålder behövde han mer sömn än när han var ung, det måste han erkänna. Motvilligt.Jenny och Patrik hade stämt träff i den nästan färdiginredda lägenheten högst upp i ett av de nya höghusen i Vällingby. De hade köpt våningen för ett år sedan, innan huset ens var byggt, och fått välja både rumsindelning och färgsättning. Valet föll på en mycket öppen planlösning som gav luft och rymd. Vita väggar men svart kakel i badrummet. Jacuzzibadkar i hörnet.. De hade varit nyförlovade då. Snyggare kille fick man leta efter. Brunögd, välbyggd och blond. Och begåvad. Hon var störtkär. Bakom henne låg en rad korta romanser men nu var det allvar.De senaste veckorna, sedan hon slutat sitt vikariat, hade hon sprungit i affärer, valt tyger och fått möbler hemfraktade. Böckerna stod fortfarande ouppackade i kartonger i förrådet. Hyllorna hade inte kommit ännu. Dubbelsängen gick inte in i hissen så den måste skruvas isår ute på trottoaren medan folk stod och tittade. Och skruvas ihop igen inne i sovrummet. IKEA hade sina fördelar, deras grejor behövde bara skruvas ihop. Men detta var en Hästens. Patrik ville ha en sådan. De rutiga lakanen och kuddar och täcken följde med. Men bädda hade hon fått göra själv. Skulle hon skoja med Patrik och sätta upp blårutiga gardiner? Nja kanske inte? För han verkade trött och sliten. De hade bara mejlat och messat de senaste veckorna. Hon hade skrivit och berättat om jobbet hon kanske skulle få, som ansvarig för flyktingmottagningen här i stadsdelen. Nära till jobbet och hyfsat betalt. Och han hade svarat kortfattat på det hon frågade om. Romantiskt? Nä inte så värst måste hon medge. I sin stora bag hade hon nu gula köksgardiner, handdukar, handdrejade temuggar som en kompis gjort och så brudklädseln. Den skulle hon prova nu. Överst låg diademet och slöjan som modern haft. Det betydde ju otur att visa sig som brud före vigseln sade man förr men Patrik ville se. De hade inte träffats på en månad drygt. Och bröllopet var nu på lördag.Hon plockade försiktigt upp sakerna, lade dem på den breda sängen och drog klänningen över huvudet. Hon hade inte provat den sedan den hämtats i butiken för några veckor sedan. Gud vad hon kan vara jobbig. Och jag som är så slutkörd tänkte Patrik och lutade sig tillbaka i den nya vita skinnsoffan. Lade upp fötterna på glasbordet och gäspade. Våningen var fin och utsikten fantastisk. Uppsalaslätten åt ena hållet och Mälaren åt det andra. Inga gardiner skymde sikten.Hon fick inte igen blixtlåset! Kunde det vara möjligt? .. Visst skulle hon väl ha haft mens i söndags? Och förra mensen var väldigt sparsam. Men hon tog ju p- piller! Nu mindes hon. Det var säkert på midsommarfesten hos Ulla, en av seglarkompisarna, och hennes man Hans i skärgården. Hon hade druckit alldeles för mycket och kräkts böjd över relingen ett par gånger. De hade sovit i båten som låg förtöjd vid bryggan nedanför huset. Det var kvällen innan Patrik skulle åka till Bagdad.-Faan! skrek hon, ser du, det går inte!-Lugna dej, det är ju några dagar kvar, du får väl leva på sallad ett tag! Patrik var trött på det eviga tjatet om hur hon såg ut, hon var så rasande söt och ändå ville hon ständigt ha bekräftelse. På med slöjan och diademet. Det blev inte heller bra och hon började gråta. Det här går inte vi kan inte gifta oss på lördag tänkte hon, och fick se att han hade somnat. Hennes röst var verkligen grinig idag. Och nu börjar hon tjuta också! Hon är inte sig lik, vad är det som har hänt? Han slumrade till och vaknade abrupt av hennes skrik.
-Paaatrik!Han reste sig och försökte krama henne. Hon stötte bort honom. Var hon hysterisk? Fortfarande uttröttad och utan förmåga att tänka klart smällde han till henne på kinden som han läst någonstans att man gjorde vid hysteri.
Han slog mig! Chockad slängde hon diademet och slöjan på golvet, klev ur klänningen och drog på sig jeans och tröja. Ringen slängde hon bredvid det andra på golvet. Hon slet åt sig den vita handväskan, klev i skorna och rusade ut.
Va, sticker hon? Patrik förstod ingenting.Han rusade efter henne ut i trappuppgången och ropade:-Jeeenny!
Men hon var redan i hissen. Nja han fick väl vänta och se, hon blev säkert go´igen. De hade rykt ihop förr. Lite rosor kanske? Han tog upp adressboken och mobilen ur kavajfickan. Tio röda. Men vart? Jo hem till gården där hon vuxit upp. Enrummaren i Hagsätra hade hon flyttat från, den var bara hyrd i andra hand.
Jenny gick till apoteket vid torget. Sedan tog hon sin lilla bil. Den var blå och bara ett par år gammal. Hon fick den av far som examenspresent. Det var som vanligt gatuarbeten i Vällingby så hon tog vägen nerför backen över rondellen vid Hässelby slott. Nu var hon på väg genom industriområdet där de av någon outgrundlig anledning placerat ett jätteköpcenter. Rusningstrafiken var mindre än hon trott, folk hade väl fortfarande semester, så hon kom snabbt ut mot Rinkeby och Tensta. Under E4 och in mot hemorten. Hon for ut till Malmgården strax norr om Sollentuna. Där hade hon vuxit upp med sin syster och sin mor som just fått pension från jobbet som skolkurator. Jordbruket var utarrenderat under många år och sedan avstyckat till tomter.. Fadern hade flyttat utomlands femton år tidigare och drev nu en safarirörelse i norra Kenya. Föräldrarna var fortfarande formellt gifta men döttrarna kände inte till några detaljer. Fast de träffades, både nere i Afrika på vintern och hemma i Sverige på försommaren.
Körningen hade fått henne att tänka på annat än det som just inträffat men nu kom alltsammans över henne igen. Hon parkerade bilen på gården. Snabbt sprang hon uppför trappan. Sedan slängde hon sig på sängen i sitt gamla rosa flickrum och tjöt. Kramade den mjuka kudden av plysch, den blev våt av tårar. Nej det här dög inte. Skulle hon ringa Svend? Hon slog numret till Köpenhamn. Så gick hon till faderns bokhylla i rummet intill och letade bland afrikalitteraturen. Vivi Täckholms bok om Egyptiska muséet fanns där och den packade hon ner i sin rosa stora resväska tillsammans med underkläder och allt annat. Passet låg redan i handväsdkan.
Efter en stund tog hon med sig apotekspåsen till badrummet. Hon darrade lite när hon tog provet. Så en stund av förfärlig väntan. Hon vågade nästan inte titta. Två blå streck! Oj! Abort? Nej det var uteslutet för henne. Det var mot hennes övertygelse. -Jenny! Modern kom in till henne efter en försiktig knackning på dörren. Skulle inte du träffa Patrik idag? Han har skickat blommor!Jenny slet av papperet, läste kortet och slängde alltsammans i papperskorgen.-Men Jenny vad har hänt? Packar du?-Han slog mig!-Det är inte möjligt!-Jo! Så snälla mamma ställ in bröllopet och alltihop. Och pappa! Han som skulle komma! Lessen mamma!-Såklart. Jag hoppas det går, men tänk inte mer på det! Mina döttrar ska inte tåla stryk! Gumman! Hon kramade sin äldsta dotter.-Mamma du är en ängel Berättar du för far och Sofie? Och Patrik vill jag inte se mer.-Vad får jag säga till honom? För han kommer väl att ringa? Hon fick syn på stickan som låg på det volangprydda toalettbordet och log. Ett barnbarn! Men hon sade ingenting om det.-Ingenting, bara att jag reser bort och inte vart, och att bröllopet är inställt.-När reser du?-Ikväll. Jag tar en taxi. Och jag säger inte vart. Ännu. Du får veta sen. Skickar du det jag behöver?-Visst. Stumpan. Sköt om dig!
Många dagar försökte Patrik ringa och han åkte ut till Malmgården. Systern Sofie sade bara att Jenny rest bort och att hon inte visste mer. Men något bröllop skulle han inte räkna med.
Resan till Köpenhamn gick bra. Hon valde att åka tåg och hann tänka en hel del i sovvagnen. Eftersom hennes vikariat som socialsekreterare i Huddinge gått ut hade hon inget som band henne till Stockholm. Svend hade lovat att ordna ett reseledarjobb åt henne. Under några år hade hon varit guide och senare platschef på Cypern för Sandresor och Svend var ledsen när hon slutade. Att hon nu hade en socionomexamen i bagaget gjorde henne inte mindre attraktiv som reseledare.
-Jag har en plats ledig i Egypten, som jag sade i telefonen igår. Skulle det passa? De andra är redan där nere på introduktion men du kan ju jobbet. Vi har två huvudturistorter men det kommer att bli fler. Kryssningar också. Och du har bagage med dig ser jag ? Bra. Jag ringer Helle som är platschef. Har du träffat henne?-Javisst, det låter kul. Jag har redan läst på lite, om Egyptiska museet. Och Helle har jag inte träffat. Men det är en sak jag måste säga först! Hon berättade om barnet som skulle komma till våren. Och om det inställda bröllopet.Men Svend tyckte att det säkert skulle gå bra i alla fall, han ville så gärna ha henne i tjänst igen. En socionom som kunde ta folk, och med hennes erfarenhet inom resebranschen! Och historia kunde hon. Platschef igen kanske? Helle hade alldeles för mycket att göra med två så stora resmål. Särskilt med all oro efter bomberna vid gamla marknaden i Sharm. Bombning hade också förekommit i Dahab, den idylliska lilla orten ett tiotal mil norrut med fantastiska dyk- och snorklingsmöjligheter. Där ville han ha hotell för folk som ville leva lite mera stillsamt .Och till sommaren skulle de planera Nilenkryssningarna som skulle starta om ett år. Boka båt, besättning, hotell. Massor med jobb alltså. Det var en win- win- situation att få dit Jenny! Alla tjänade på det! Han var sextiotre år, ofift och barnlös. Nu letade han efter tänkbata påläggskalvar att ta över ansvaret för den växande rörelsen. Helle var en, Jenny kunde också vara tänkbar.
Så återvände Patrik till jobbet och fick snart nya svåra arbetsuppgifter. Det var ensamt och ödsligt i den stora våningen men han grävde ner sig i arbetet. Skulle han kunna glömma henne och gå vidare? Han trodde inte det. Vemodigt tackade han ja till ett utlandsuppdrag, i I Kina den här gången. Det var hans första resa dit så det kändes lite spännande.
Innan hon gick ombord på planet till Sharm- el Sheikh på Sinaihalvön där introduktionsutbildningen inför den kommande vintersäsongen ägde rum ringde Jennny sin far. Han undrade varför hon inte kunde komma ner till honom i Kenya och jobba istället men hon svarade att det kunde kanske bli senare. Hon ringde också hem. Systern som fortfarande var sommarledig från lärarjobbet svarade. De pratade en lång stund men modern var upptagen på stan. Det var mycket som skulle göras för att avboka allt kring det inställda bröllopet. -Jenny! Älskade syss hur mår du?-Rätt så bra- nu. Snälla du åker du till lägenheten och plockar ihop mina saker? Jag vill inte dit mer! Nyckeln ligger i rosa skälen på mitt toalettbord. Hyr du ett släp? Jag betalar såklart-Visst gör jag det, men mammas kombi räcker nog. Jag åker flera gånger om det behövs. Och jag ringer till Patrik först, har du mobilnumret?-Jodå det minns jag allt ännu. 070 318 04 25. Och Sofie du får brudklänningen! Jag vill inte ha den! Jenny visste att systern gick i giftastankar.-Tack! Hur gör ni med presenterna? Har du pratat med Patrik?-Nej och du får inte säga något heller. Presenterna kan han ta hand om. -Barnet då?-Absolut inte! Hur vet du det förresten?-Mamma såg provstickan. Och hon är glad! Jag också! Moster va, jag? Hur gör du? När blir det?-Behåller det förstås. Du känner väl mig? Mars tror jag. Grattis moster gudmor! Och hördu, bilen kan du ta! Hejdå!-Puss och hej!Så skönt, hon hade någon att dela sin väntan med!
Jenny ringde också upp sin tilltänkta arbetsgivare i Västerort och berättade att hon fått en utlandstjänst. Socialchefen önskade henne lycka till och välkommen åter ifall hon ångrade sig. Sedan sköljde illamåendet plötsligt över henne. Hon hann nätt och jämt in på en toalett. Hur skulle detta gå med en så lång flygresa? Vichyvatten kanske? Hon rös till men fräschade upp sig och gick till närmaste kiosk och handlade, några tidskrifter åkte också ner i den stora handväskan av vitt skinn. Så gick hon till gaten.
I flygstolen slappnade hon av. Det var ett SAS- plan, reguljärt. Svend hade ordnat förstaklass och hon var nästan ensam där. Hon sparkade av sig skorna och kröp ihop i den bekväma flygstolen. Innan de landade 5 timmar senare hade hon hunnit läsa det mesta i den 1 klassebok om Egypten Svend gett henne. Den var på danska men det var ett språk hon behövde öva. Norska var lättare. Hon skulle ta emot norska danska och svenska turister. Dessutom skulle hon tolka från engelska den information de inhemska guiderna gav. Finska resenären hade hjälp av två finlandssvenskar. Hon hade frågat om arabiska och fått svaret att det var frivilligt. Nja hon kunde väl börja med några fraser. Hon bläddrade fram parlören i boken.Lite te och bröd fick hon i sig men absolut ingen mat. Bara doften äcklade henne.
Hettan slog emot henne som en vägg när hon klev ut på den främre trappan. In i en bred buss och fram till den sunkiga terminalen som höll på att byggas om. Hon kände illamåendet komma tillbaka men tog en klunk ur vichyflaskan, rapade diskret och promenerade vidare in i hallen. En inhemsk guide med Sandresors pärm kom emot henne. -Jenny Malmberg?-Mm-Välkommen till Egypten jag heter Muhamed Sahab.-Tack, vad bra att du talar svenska.Visum? Mina papper och passet är här.-Jag hjälper till, Helle bad mig att hjälpa dig hon måste vänta där ute.! Hon fick sin väska och utanför terminalen väntade Helle Nielsen, mörk och parant, lite äldre än hon själv.-Lessen att jag inte kunde möta dig inne. Bestämmelser du vet.-Gör inget Svend förklarade reglerna. Hon räckte över de nya danska tidskrifter hon köpt på Kastrup och en halvflaska whisky som present.
Taxfreegodiset och veckotidningarna hon också köpt sparade hon till de blivande kollegorna. Hon hade också lite Kalles kaviar och hårt bröd med sig. Det uppskattades i gruppen eftersom det var dåligt med skandinaviska varor på Sinai.- Det är skillnad i Hurghada sade Kalle Pettersson som var stationerad där sedan förra säsongen. På Cleopatra har de allt! Här finns bara hotellminimarkets och lite extra inne i Naámas enda varuhus! Och så souvenirer såklart!
Gruppen var inkvarterad på ett enkelt men mysigt hotell på klippan, en bra bit från stranden. Till hotellet hörde dykskola och en liten djurpark. Hotellshoparna var riktigt välförsedda och hon hittade en ursöt väska till ett bra pris. Prutade såklart. Frisören gav henne fotvård, manikyr, ansiktsbehandling och en ny frisyr. Hon var åter beredd att möta omvärlden!
Alla måltider åts vid poolen men snart tröttnade gruppen på de dåligt varierade bufféerna och sökte sig in till Naáma Bay på kvällarna. Den gamla marknadens restauranger var också trevliga och samtidigt lärde de sig mer om resmålet. Sandresor hade avtal med vissa butiker och restauranger. Där handlade och åt guiderna väldigt billigt. Jenny köpte underbara mjuka badlakan, ett par nya baddräkter och en bikini. Snart skulle hon inte kunna visa sig i baddräkt utan t- shirt eller skjorta över. Sandresors färger var beige och brunt. Två par beiga herrshorts med resår bak åkte ner i påsen. Britt Hedberg, hennes rumskamrat, såg det och tittade undrande på Jenny.Hon skulle hoppa in i introduktion och följa med på utflykterna. Ett av resmålen var Dahab som ligger en dryg timmas bilresa norr om Sharm. Snorkel- och dykstället kallades Blue hole, där det fanns ett beduinläger. Dit kom man via en halvtimmas kamelritt eller med jeep. Utflykten kallades jeepsafari.Hon hade råkat ut för att fastna med ena foten i en spricka i berget och såg alla de röda fiskarna simma i det blå djupet medan hennes liv passerade revy. Så hade hon lyckats sparka av sig sin simfena och kom loss. Efteråt fick hon vila bakom skynket i beduinhyddan, i hörnan där man bytte om från blöta badkläder. Såväl Mohamed som Kalle hade varit så oroade och beskyddande. Var det falska omsorger från en av dem?Dagen efter var det teori. Då fick Jenny och de guider som varit där förra säsongen .ledigt. Sedan for de på långtur. Resmålet var Mosesberget med övernattning i det fria samt Katarinaklostret.
-Skjortor och tröjor får ni av oss.. Gärna långt hår men det ska vara välvårdat och uppsatt. Hon tittade på en av de finska killarna som hade håret axellångt.- Det gäller er killar också! Klippning och sådant är billigt på era hotell och ni får rabatt. Inga minikjolar eller korta shorts. Måttligt med smink. Ni får ha vilka byxor eller långa shorts ni vill bara de är bruna eller beige sade Helle som själv var klädd i guideskjorta och bruna piratbyxor. Den brun- och beigerandiga scarfen hade hon om håret. Killarna hade slips eller scarf innanför skjortan. Eller bara t- shirt.
-Kom ihåg att ha bekväma skor, då har ni lättare att vara riktigt glada och trevliga. Sandaler får ni ha men inte flipflops eller foppatofflor, det är för slafsigt. Uniformen är ett kännetecken så att resenärerna vet vem de ska vända sig till. Pärmen fungerar också på det viset. Den håller ni upp i luften för att visa var ni är på utflykterna. Ni är deras trygghet. Vi har måttot trivsamt och tryggt. Vi säljer inte bara utfärder vi ger service och stöd också. Det är vårt varumärke, så håll fanan högt! På dyk- och snorklingsturerna finns instruktörer med, men ni ska också kunna hoppa i vid behov. Äldre resenärer ska ha särskilt stöd. Karin som stannar här och Britt som ska vara i Hurghada är båda undersköterskor. De kommer att berätta vad som kan hända i olika situationer och vart ni kan vända er om någon blir sjuk eller råkar ut för en olycka. Fråga på bara. Hon satte sig ner och tog en klunk vin. Efter maten fortsatte hon:-De första turisterna kommer om en vecka och då ska allt vara klart. Kalle och Britt guidar er runt den här veckan. Till Kairo och Luxor följer ni med två gånger innan ni tar turen själva. Det är bara halvbokat så här tidigt på säsongen så ni får lite mjukstart. Kom ihåg vattenflaska! Och solkeps! Det kan vara enormt hett, framför allt i Luxor. Jag kommer till er i Hurghada om två veckor! Lycka till!
Det var sista kvällen alla var samlade i Sharm. Halva gruppen skulle stanna där och andra halvan reste vidare tidigt nästa morgon. De var 14 reseledare i Hurghada. Muhamed hade varit stationerad där .Övriga inhemska guider fanns redan i Hurghada. Dessa kunde bara engelska och arabiska men Muhamed hade lärt sig svenska. Busschaufförerna kunde oftast bara arabiska. Jenny tänkte att han nog skulle bli en bra lärare i arabiska! Kalle och Britt hade varit där förra säsongen och deras bagage fanns kvar på hotellet. Britt berättade att de skulle bo mitt i city. Kontoret fanns på deras hotell. Och stranden fanns intill hotellet. Dykklubb och utflyktsbåtar fanns också där. Tre hotell fanns i Sekalla, Hurghadas centrum. Tre fanns söderut i nya området och de enorma tvillinghotellen med gemensam reception fanns norrut i Dahar, gamla sta´n med marknaden låg innanför.De blev skjutsade med hotellets badbuss till färjeläget i Sharm- el Sheikh redan klockan sju. Frukosten hade de fått med sig i de välkända kartongerna.Resan tog omkring 4 timmar och Kalle pekade ut öarna där man hade badutflykter.-Mahmaya är som i Karibien! Viskade han i Jennys öra. Hon ogillade hans uppvaktning men ville inte avfärda honom alltför bryskt.
Jenny kände att hon behövde öva på såväl dyk som livräddning. Det var 6 år sedan hon dök i Medelhavet och 10 år sedan hon tog sitt certifikat. Hjärt- lungräddning hade de övat på soc i Huddinge. I den pyttelilla källarlokalen i förvaltningshuset. Där hon, vikarien, också fick ta emot sina klienter. När hon inte fick låna ett bättre rum.
De steg i land i hamnen norr om centrum som kallades Sekalla. En taxibuss, förbeställd, tog dem till hotellet. Det var verkligen flott, helt annat än i Sharm!
Rummet som ingick i en dubblett var mycket trevligt. Man kom ut på balkongen som vette mot havet från den lilla kokvrån. Innanför dörren fanns badrummet och Jennys rum låg till vänster. Mittemot hennes dörr fanns Britts rum.Eftersom det var tre killar- finländarna och Kalle- bodde Kalle ensam i sin dubblett. De andra bodde två och två. Alla måltider ingick här också. Och drycker, med och utan alkohol. Mellan 10 och 22.Första dagen var arbetsfri- för alla utom Britt, finländarna och Kalle som skulle öppna och utrusta kontoret. Det låg bredvid receptionen och innanför, mot innergården fanns datarummet och toaletterna.
Hälften av hotellen hos Sandresor, bland annat det där guiderna bodde, hade all inclusive service där alla måltider ingick men alla hade frukostbuffé. De samlades vid stranden och hann få lunch. Härliga små biffar, fräscha grönsaker, underbar frukt. Efter en simtur gick Jenny hem. Hon duschade och tog en tupplur. Hon packade upp, fick lite te och gick till kontoret. Hon behövde en karta.
Nästa dag åkte de till Gamla Sheraton. Där fanns hamnen för utflyktsbåtarna. De åkte ut till paradisön Mahmaya. Bad, utflykt med snorkelbåt och lunch. Återigen upplevde Jenny att Kalle var kladdigt närgången. Han höll om henne och tog tag i bennes ena bröst då de snorklade. Hon simmade snabbt ifrån honom. Men de finska guiderna såg detta, tog honom åt sidan och försökte tala honom tillrätta. Han hade uppfört sig på liknande sätt året innan. Den reseledaren, en ung norska, hade avbrutit sitt uppdrag och rest hem. De viskade till varandra på finska ifall de skulle anmäla honom eller inte. De beslöt att avvakta. Det var ett ödesdigert beslut. Britt var inte med på denna utflykt. Hon skötte hotell- och utflyktsbokningarna på kontoret.
Egyptiska museet i Kairo var den plats Jenny kom att älska. Varje gång hon var där, och det en gång i veckan, hittade hon något hon inte sett förut. Originalet till Rosettastenen som var nyckeln till hieroglyferna hade hon sett på British Museum i London. Tutanchamons gyllene mask, en säng och en stol från en utgrävd grav, lotusblommorna i dammen. Fantasin satte sig i rörelse. Efter studenten hade hon läst historia i Uppsala ett par år och ägnat sig åt forntiden. Gustavianum blev hennes andra hem och Medelhavsmuséet i Stockholm fick täta besök. Grekland och Cypern hade kittlat hennes fantasi under de tidigare åren som guide. Men detta var något helt enastående! Att vandra runt Cheopspyramiden i Giza var också fantasieggande. Vilket slavarbete att bygga dem! Försäljarna av souvenirer var oerhört intensiva och toaletten var den äckligaste hon någonsin sett. Turisterna erbjöds att använda busstoaletten även när de stod parkerade. Av de tre pyramiderna var de största Cheops och Chefren. Den kunde man gå in i. Jämfört med gravarna i Konungarnas dal i Luxor gav denna gravkammare ett torftigt intryck. Nedanför platån låg sfinxen.
Jenny tyckte om Gamla Sta´n. Visserligen var försäljarna påstridiga men uniformen hjälpte lite. Britt visade de nya kollegorna vilka butiker hon gillade bäst.-Den där långa blyga killen är jättefin, inte alls påstridig, så jag brukar ta med mig äldre damer dit. Och här i kiosken finns det cigarretter. De har låga men fasta priser. Sjalarna och vattenpiporna är bäst där borta i hörnet.
Välkomstmötet hölls alltid på en ganska ny strandklubb, Hedkandi. Ett av de centralt belägna hotellen var utan strand så Sandresor hade ett avtal med klubben att gästernas hade fritt tillträde till klubbens strand. Man bjöd på lunch första dagen fast dryckerna kostade rätt mycket. På kvällarna hade klubben underhållning. Man dansade barfota i sanden med glasdörrarna öppna mot havet.
På kontoret fanns pocketböcker och gamla tidningar. De äldsta tidningarna behövde rensas ut så Jenny tog dem med hem till lägenheten. Korsorden kunde vara bra senare. Och artiklar om graviditet och babysar. Det fanns en del lektyr på svenska på de stora hotellen också. Många resenärer tyckte att böcker vägde för mycket att ta med hem så dessa lämnades kvar i en bokhylla i lobbyn.. Väskorna var då redan fulla till bristningsgränsen av den härliga egyptiska frottén, vattenpipor, billiga cigarretter och sjalar.
Hon blev snart presenterad för Hedvig och Trine. De var skandinaver och . Britt hade träffat dem i vintras. Officiellt drev de en shop och en skönhetssalong med en inhemsk kvinna, Aida.
Och inofficiellt åkte de runt i byarna och informerade om födelsekontroll och kvinnors och flickors rätt att slippa könsstympning. Detta var numera olagligt men hände ändå väldigt ofta. Trine som var norska och barnmorska hade kommit som turist till Sharm för 15 år sedan och gift sig med en koptisk hotellägare. De hade fått en liten flicka men sedan hade maken dött. Han omkom i ett bombattentat i den gamla marknaden där han hade ätit lunch med några kollegor.
Hon sålde hotellet och flyttade till Hurghada med tösen som nu var 14 år. . Där träffade hon en kvinna som också var änka fast med två barn och tillsammans öppnade de en butik. De bodde ovanför butiken och där fanns också det lilla laboratoriet där de undergörande krämerna blandades till. Ytterligare en kvinna, Hedvig som var svenska, hade en parfymbutik och skönhetssalong intill. Lokalerna var sinnrikt hopbyggda. Och ovanför skönhetssalongen fanns ett hemligt rum där flickor och kvinnor fick skyddat boende för att undgå könsstympning. Alla tre hjälptes åt att åka ut till byarna med information. De hade också med sig ett förråd av kondomer, pessar och p- piller. De hade samarbete med en gynekolog och en apotekare. De turades om att åka för att någon skulle vara hemma och sköta butikerna. Men Aida var alltid med. Hon körde och pratade med alla poliser som ofta stoppade dem. Britt som själv arbetat inom kvinnosjukvården som undersköterska hade varit med ute några gånger. Nu undrade hon om Jenny ville komma med.-Du som socionom måste se det! Du måste ha träffat på flyktingar som varit med om detta! En del av barnen dör och andra blir skadade för livet. Och nu är lagen ändrad så könsstympning är förbjuden! Läs det här! Britt höll fram ett urklipp ur en svensk tidning som Britts syster skickat.-Klart jag vill. Men du, jag väntar barn. Berätta inte för någon är du snäll. Helle och Svend vet om det. Så jag är kvällstrött och behöver sova mer. Jag läser artikeln ikväll. Nästa vecka kanske?-Det säger vi. Barnets pappa då?-Mitt ex. Vi skulle gifta oss men-Jag ska inte fråga mer och jag tiger som muren. Är det därför du alltid dricker Virgin Mary! Jag undrade över det.-Japp!-Vilken månad är du i? Har du varit hos doktorn?-Tredje tror jag. Nej inte än!-Prata med Trine!-Bra idé, jag går dit i morrn!Nästa dag, efter morgonpasset på hotellen, gick Jenny till den lilla butiken.-Du Trine får jag fråga en sak?-Javisst!-Jag väntar barn-Kul vilken månad-Tredje tror jag-Sista mens? Får jag kolla?-Vet inte riktigt före midsommar tror jag. Javisst får du.De gick in i det lilla rum där massagebänken stod. Den användes också som undersökningsbrits. Trine klämde lite och lyssnade på fosterljuden.-Fjärde verkar det. Du, jag vet en kvinnlig läkare som brukar ta emot våra patienter, ska jag ringa henne? Hon är nubier och mycket mörk, ung men kompetent.-Underbart jag undrade just hur jag skulle lösa det men Britt tipsade att du nog visste.En timma senare satt Jenny i väntrummet tillsammans med Trine. Det kändes tryggt.-En helt normal graviditet, förlossning omkring 1 mars. Välkommen åter om tre månader och prata med Trine om du funderar på något. Ät vitamin- och kalkrik kost och motionera. Vi förlöser hemma eller här på kliniken.Den svarta långa unga kvinnan var klädd helt i vitt, även huvudduken, och gav ett mycket säkert intryck. Jenny kände sig mycket lugn och ringde sin mor då hon kom hem igen.-Jag har redan stickat vita koftor och mössor och en filt, jag såg ju provstickan som Sofie berättade. Jag är så glad men kommer du inte hem?-Nej jag tror inte det. Men kom ner ett par veckor vetja! Du kan fira jul med mej!-Det vore en idé. Fia åker till fjällen med sin gosse så jag är ensam. Och jag vet inte om jag vill till Kenya i år.-Boka då. All inclusive på mitt hotell. Fixar du lite väntabarnböcker?-Jag prenumererar på någon tidskrift. Vad vill du ha? Mama verkar ju fräsch. Jag hade Vi föräldrar när ni var små, så den kanske inte är lika framåt.-Ta Mama.

Hösten gick och framåt jul, då Patrik var i Peking på uppdrag inför olympiaden fick han ett mail från sin kollega. Denne hade varit på semester i Hurghada i Egypten och sett Jenny. Hon var reseledare skrev han. Och jag tror att hon är med barn! Ditt?Pelle var den enda han berättat för, han skulle ju ha varit marskalk vid vigseln i Tomaskyrkan.
Det pirrade till i magen. Hans barn måste det vara. . Var det därför hon blev så konstig? Och han som klippte till henne! Han beställde omedelbart en resa till Egypten men kunde inte bli ledig förrän några veckor senare. Han var fast i Peking.Växla perspektiv
Och där såg han henne. På flygplatsen i Hurghada. Nära jul. Hon skulle säkert ta emot nya resenärer men inte med hans charterbolag. Han flög via Köpenhamn och det plan hon skulle ta emot hade nog inte kommit ännu. Nå han fick fråga sina reseledare de visste nog. Han ville inte ge sig till känna ännu. Och visst var hon rund.., och vacker såinihelvete!
Det var dagen före julafton. Reseledarna åkte ut till flygplatsen med de turister som skulle fara hem till kylan och fira jul. Ett plan från Göteborg och ett från Stockholm- Arlanda. På vägen tillbaka var Jennys mamma med, men hon kom med i Britts buss. Vilket jättebagage tänkte Britt, det är nog Jennys mamma. -Fru Malmberg? frågade hon-Ja-Jennys mor?-Javisst, Kristina heter jag.
-Jag är hennes rumskamrat och kollega Britt. Välkommen!
-Då vet du det mesta antar jag?
-En del ja!
Kristina hade vuxit upp som enda barnet på Malmgården. Det var en stor vit byggnad med ekonomibyggnader. Jorden hade arrenderats ut men då fadern dog hade kommunen köpt jordbruket till tomter. Nu låg många radhus och småvillor runt omkring huset. Kristina investerade pengarna väl. I samma veva, då hon var nästan 35 år, hade kärleken slagit till. Helmer hade kommit hem från ett mångårigt FN- uppdrag. De träffades på en fest.och blev blixtkära, gifte sig och fick Jenny. Den rastlöse Helmer åkte ut på nytt uppdrag. Men han var hemma emellanåt. Så föddes Sofie. Kristina var socioniom och hade efter examen arbetat som sjukhuskurator. När flickorna var små stannade hon hemma. Och sedan blev en tjänst som skolkurator, på deltid, ledig i den nya skolan nära hemmet. Det passade som handen i handsken. Hon hade mycket tid med flickorna, det stora huset och trädgården. Helmer och hon träffades inte så ofta. När han pensionerades som officer köpte de en farm i Afrika och han byggde upp en safariverksamhet. Hon reste ner på sportlovet och han reste hem på somrarna.Och nu var hon också pensionär, sedan i somras.
Hon packade upp i den fina lilla lägenheten. Stort rum i markplanet med terrass mot poolen och havet. Kylskåp och vattenkokare. Hon plockade först in julmaten hon haft i en kylväska i det lilla kylskåpet. Det var en liten skinka, färdiggriljerad, och leverpastej och doppspad. Bröd och julmust. Sill förstås. Jullunchen skulle de äta i morrn på altanen. Festlig julmiddag på kvällen fick de på hotellet.Så var det klänningarna, tre stycken, och långbyxor, toppar och badkläder. Skor. Ja det var bara att erkänna. Hon var tokig i skor och väskor. Och här fanns det gott om den varan hade Jenny sagt. Sjalar också. Sofie som ärvt denna last hade skjutsat henne till Arlanda så hon hade inga vinterkläder med sig. Ska köpa lite skor o väskor till henne. Undrar om de har babygarn här? tänkte hon.
På planet hade hon träffat Sven och Tage. De var jämnåriga med henne och verkade vara trevliga. Hon träffade dem senare vid kvällsbuffén. De delade på en flaska rött. Efter middagen fick de alla följa med Britt och Jenny till strandklubben Hedkandi som låg nära hotellet. Där träffade de också Hedvig och hennes kollegor som hade butikerna på andra sidan gatan. Jo nog kunde de ordna babygarn, de kände en handlare på basaren som säkert hade.Först vid tretiden på natten vandrade de alla hem till sitt hotell.
Julafton vaknade Kristina först vid 11-tiden. Hon hade missat såväl frukosten som välkomstmötet på Hedkandi. Men en koff snabbkaffe räckte åt henne. Hon tog lite kaviar på en hård brödbit och satte sig på altanen. Därefter tog hon ett snabbt dopp i havet. Nu skulle hon ordna med maten till halv två när Jenny var julledig efter morgonens möte. Hon lade på den gamla broderade julduken på altanbordet, tog fram servietter och engångstallrikar. Skar upp skinka, värmde burkpotatisen med doppvärmare och vips var det klart.-God jul lilla mamsen! Jag tog med mig Britt, det fick jag väl?
-Javisst! Jag har så det räcker. Ska värma doppspadet bara. Tog du med senap?
-Ja och öl också. Sprang in på Cleopatra och bunkrade.
-Jag har pepparkakor till kaffet! Och färska dadlar! Britt var glad att kunna bidra. Och så norpade jag en girland från kontoret.De sjöng Helan går till sillen och snapsen. Sedan blev det Hej tomtegubbar. Vid kaffet anslöt sig ett stort gäng med sina koppar och medhavd julförning. De flyttade ut till poolkanten och dansade långdans. Förvånat tittade ryssar och tyskar på dem. -Engelsmännen firar i morgon. Då ska ni få se på fest! upplyste Britt som förvånats över hattar och annat julen före. Det blir ett liv utan ärmar! De börjar nog redan ikväll.-Nu är det Kalle Anka hemma sade Sven. Klockan är fyra här och tre därhemma. God jul och skål! Han hade fyllt deras glas med konjak. Jenny tackade diskret nej. Kalle tittade undrande på henne. Var hon en sån torris?.-Alla hämtar sina julklappar nu sade Antti på sin sjungande finlandssvenska. Så delar vi ut gemensamt. Han och Pentti hämtade gröna kulor och fazerchoklad de fått i paket hemifrån.Det blev en fantastisk julafton. Arm i arm tågade de, sjungande julsånger, mot restaurangen. På juldagen åkte många med på utflykten till Mahmaya. Tänk att fira jul i tropisk miljö! De hade tagit med kakor och godis. Julsångerna sjöng de hand i hand i det ljumma vattnet, ringdansen gick lite långsamt. Återigen hade Kalle svårt att låta bli att ta i Jenny. Hon var alls inte road utan fräste åt honom.-Lägg av! Annars anmäler jag dig för Svend.Snopen gick han undan. Jävla drake! tänkte han.Han ser ju trevlig ut tänkte Kristina som såg scenen på avstånd. Varför ogillar hon honom?
Annandagens kväll sökte Patrik upp Jenny. De gick till hotellets bar och drack kaffe.-Är det mitt barn? Frågade han
-Javisst men hur visste du?
-Pelle var här i höstas och berättade. Jag är glad över att bli pappa. När tänkte du tala om det för mig?
-Snart. Men du, vi kan gå ut och äta i morrn kväll, jag har en kvällsutflykt nu men i morrn kväll är jag ledig!
-Bra. Solong.och var rädd om dig. Om er. Han klappade henne på magen och kysste henne på kinden. En bit på väg tänkte han. En liten bit.
De hade mycket att tala om följande kväll. De satt på uteserveringen på en italiensk restaurang och slurpade i sig pasta. Patrik drack rödvin och Jenny tog juice.-För barnets skull?
-Ja....
Den 29 var det utflykt till Luxor. Resan startade redan klockan 5 på morgonen så det blev inte mycket sömn för Antti, Jenny eller Kalle som hade ansvar för varsin buss. Jenny hämtade sin frukostkartong och gick in på kontoret. Hon ringde den lokala guidebyrån och kollade att allt var klart. Så kom bussarna. Två gick tomma till övriga hotell men Jennys buss skulle ta upp turister från de tre hotellen i Sekalla centrum. Så åkte bussen söderut till den stora parkering där busskolonnen skulle starta. De hade poliseskort. Detta var en säkerhetsfråga efter alla attentat som förekommit i landet. Det var irriterande och tidsödande. Äntligen kom man iväg. De stannade på frukoststället. En pojke i tioårsåldern, säkert beduinbarn, stod och tog upp avgiften till toaletterna. Jenny log, en riktig liten affärsman. Flera smutsiga små trashankar tiggde överblivna frukostbullar. En gosse kom och ledde ett kamelföl. Folk fotade och gav honom en slant. Hon hade tur och fick Mohamed som lokalguide, Då kunde hon slappna av lite. Ibland fungerade kontakten dåligt mellan resebyråns folk och de inhemska guiderna. De var alla högskoleutbildade och såg denna tjänstgöring som en fjäder i hatten. Vissa hade tyvärr svårigheter att samarbeta med kvinnor. Andra var högdragna i allmänhet. Jenny talade med Mohamed om problemet.
-Jag tror att de mest är osäkra inför er tjejer. Och så är de stolta över uppdraget att visa Egyptens konstskatter. Det är ju bara vi egyptier som får göra det. Ni ska egentligen bara översätta det vi berättar. Och det kan vara svårt att skilja på högmod och stolthet..
-Jo jag vet ju det svarade Jenny.Dagen kändes lång och dryg. Kristina såg att Jenny såg trött ut och gav henne en ny vattenflaska. Trots att det var midvinter kändes värmen tryckande. Efter besöket i Karnaktemplet skulle de till parfymfabriken och dess butik. Hon gick tillbaka ut i bussen och lade sig en stund längst bak.Så var det dags för lunch. Buffé, inte särskilt fräsch. Jenny åt bara lite pasta och frukt. Men mamma tar visst av allt tänkte hon.Hoppas hon inte blir sjuk.Ner till båtarna och över Nilen till de dödas sida. Hon viskade till Mohamed. -Du har väl föstått att jag väntar barn?-
Jag anade det. Vet de andra?
Nej bara Britt. Säg inget till någon annan!
Naturligtvis inte. Gå till bussen och vila. Jag tar gravarna ensam!
Tack du är en ängel
Hatschepsuts tempel var ett bra ställe. Där kunde hon sitta i skuggan. Modern kom fram till henne. -Jag mår inte riktigt bra. Kan det vara maten?
-Kanske. Köp cocacola och skruva av korken, låt den lufta lite och drick. Har du imodium?
-Nej bara på rummet.
-Här får du. Ta två nu och en om du får diarré. Hon räckte över sin ena tablettkarta.! På alabasterfabriken som vi ska till nu har de bra toaletter. Och det finns i bussen. Har du savetter?
-Ja. Åker vi hem sedan?
-Ja och det går fortare. Vi stannar på samma ställe som i morse.
De hann knappast starta återfärden förrän Kristina måste rusa in på den lilla busstoan. Hon fick treva sig fram för lampan fungerade inte. Lyckligtvis hade hon ett par savetter i en plastpåse i byxfickan. När hon kom åter till sin plats märkte hon att Jenny höll på att berätta om Nassers misslyckade dammprojekt. President Nasser, det var en bra stilig karl hade hennes mamma tyckt. Inte alls som den blekfeta kung Farouk som var spelgalen och avsattes. Han dog visst vid ett spelbord. Och han hade tagit tjejen från en medarbetare och gjort henne till sin drottning. Hon var faktiskt blond och hette Narriman. Det hade hon läst i moderns veckotidningar på femtitalet. . Begum då, vem var det? Hon frågade.
-Det var hustrun till Aga Khan. Han var ismaeliternas ledare och fick sitt årliga apanage som sin vikt i guld. Han var mycket fet! . Hon var fransk fotomodell. Agas son Ali var gift med den amerikanska skådespelerskan Rita Hayworth en tid.Javisst ja det kom hon ihåg. Oj så duktig Jenny var. Men . nu måste hon på toaletten igen! Så slumrade hon till. Afrika, där hon och Helmer hade träffats en gång för drygt tre decennier seda. Hon var anställd som socialarbetare på Sida och Helmer var jordbruksinstruktör. Han gick sista året på Karlberg och gjorde ett studieuppehåll. De hade gift sig och snabbt fått Jenny. Sedan kom pojken, han som inte fick leva. Och så lilla Syss. Sexton år tidigare kom en bil och mejade ner tioåringen som cyklade hem från skolan. Makarna hade inte kunnat sluta anklaga varann för det som hänt. Då hade Helmer som pensionerats som officer brutit upp och lämnat Sverige. Han började arbeta för Sida igen och fick reda på att en kaffefarm var till salu. Ägaren hade otur med skördarna och gick i konkurs. >Det blev starten på safarirörelsen.
Flickorna hade förstås saknat sin pappa men han kom ju hem varje sommar. Och själv var hon fortfarande attraherad av sin man. De hade några härliga veckor, tills de återigen började prata om sin pojke. Då blev Helmer svart i ögonen, packade och reste. Själv drack hon lite för mycket en period men skärpte sig efter ett par veckor, tog en fastevecka och började jogga. Samma historia varje år. I år kom han aldrig hem. Han avbokade biljetten när han hörde om det inställda bröllopet och seglade på Indiska Oceanen istället. Hon längtade med hela sin kropp. Det gick lättare på sportlovet. Då sågs de bara en vecka nere i Kenya. Tankarna på lille Bengt hann aldrig komma fram på de dagarna. Och så hade de ett fullt program, alltid lika spännande.
Bussen gjorde ett kort uppehåll vid kaféet och återkom till hotellet igen efter nästan dygnslång utfärd. Det hade varit ett digert program. Tage gick direkt o lade sig efter den enkla supén i matsalen på hotellet. Han var trött av utflykten och av sina mediciner.. Kristina drack lite te och följde snart efter sedan hon kramat dottern god natt.
Norrmännen och Sven hade fortsatt in i nattklubben med guiderna. De dansade lite. Sedan gick de till sina rum efter ungefär en timma..
Jenny smuttade på sin drink. Sedan dansade hon, först med Sven som var en verkligt god dansör. Den unge norrman som var frisör kom härnäst i tur. Han var adoptivbarn från Vietnam berättade han. Så var det kompisens tur, en av de vackraste gossar hon sett. Blond, blåögd som en viking. Det var en riktig tryckare!Hon drack ur resten av sin Virgin Mary. Attan så mycket pepparsås och selleri de hade blandat i!Rummet snurrade och hon satte sig tungt bredvid Kalle. Ingen hade sett dem lämna nattklubben men de båda var de sista gästerna som var kvar. Hon mindes inget mer men det var svårt att andas. Hon kunde inte röra sina armar. Något klibbade fast mot mun och näsa. Hon bet och bet i den hinna som täckte hennes ansikte. Så blev det lite lättare att andas och hon domnade bort.
Tage mådde illa. Han tittade på klockan. Fem i fem. Maten på restaurangen i Luxor hade inte varit bra trodde han. En klunk vichyvatten och lite frisk luft kanske.
Men där borta på solsängen ligger ju en av guiderna. Han kände igen uniformen. Han gick ner från sin altan och tittade närmare. Det var Jenny. Hon verkade sjuk. Och blöt. Snabbt tillkallade han hjälp och Jenny fördes bort på en bår. Han knackade på Svens dörr och berättade. De sökte upp Britt. Nej Jennys säng var bäddad och verkade oanvänd. Jenny skulle ha varit ledig denna dag efter långturen igår, Kalle också. Guiderna samlades på kontoret och Pentti gick för att väcka Kalle. Han fick ringa på dörren och bulta länge.Antti ringde till Helle och hon ringde till Köpenhamn.
Tillsammans gick de övriga till Kristina.
Polisen kom och bad om listor över skandinaviska gäster och personal. Jenny uppvisade skador som hon inte kunnat tillfoga sig själv. Omfattande förhör genomfördes speciellt med den olycklige bartender som serverat drinken och inte sett när och med vem Jenny lämnat lokalen. .
Och Kristina berättade om Patrik som fanns i Hurghada och som tidigare misshandlat Jenny.Det blev ett förskräckligt nyår innan de visste om Jenny skulle klara sig. Hon sov inte hon satt dygnet runt i stolen bredvid Jennys säng. Hon ringde till sin man och sedan till Hedvig som hon träffat med sin dotter. ,Hon bad henne om hjälp, och förklarade vad som hänt. Hedvig informerade ambassadens sociala handläggare. som lovade att komma under kvällen. Patrik och Muhamed hämtades till förhör, Muhamed berättade att Kalle verkat mycket förtjust i Jenny men att det inte varit besvarat. De finska guiderna berättade samma sak. Tre vittnen framträdde och berättade om olika observationer under natten. Tage blev grundligt förhörd eftersom han hade upptäckt henne. Var han inblandad? Han blev väldigt illa till mods och sökte hjälp hos Sven som talade med kommissarie Aziz.
Kommissarien blev positivt överraskad att få en svensk polisman till sin hjälp.-Tror ni att vi kan avföra herr Ekander från utredningen? Han handlade ju korrekt och räddade hennes liv. Om hon nu överlever.
- Ja. Han har en psykisk sjukdom men jag bedömer honom som harmlös. Tillsammans gick de och drack cappucino på en uteservering i Dahar där polisstationen var belägen.
-Vill ni hjälpa mig lite med utredningen? Sitta med vid förhören med skandinaverna? En rättsläkare kommer hit från Luxor och tittar på hennes skador. Hennes gynekolog säger att barnet klarar sig om fröken Malmberg överlever..
-Barnet? Var hon gravid? Försök till dubbelmord alltså?
-Ja. Om hon dör blir det troligen dödsstraff. Hängning.
-Blir rättegången här i Hurghada? Och avrättningen?
-Nej avrättning sker bara i Luxor och Kairo. Var rättegången blir vet jag ännu inte.

Ett vitt skarpt ljus. Ett kraftigt surrande läte. Hon steg och sjönk sedan hastigt.
När hon vaknade snurrade rummet för henne. Hon blundade igen, somnade och vaknade efter en kort stund. Där var ju mamma! Och varför ligger jag här? Hon orkade inte fråga, tittade bara undrande på modern. Hon var väldigt torr i munnen.
-Babyn? viskade hon sedan och kände på magen.
-Hon mår bra. Ja det är en flicka och ultraljudet visade att det är normalt, titta här! Modern höll fram bilden för Jenny, stoppade en liten isbit i hennes mun att suga på och återgick till den rosafärgade tröjan hon stickade. Aida hade försett henne med massor av garn.
-Vad är det för dag?
-Nyårsdagen. Gott nytt år på dig! Du har varit medvetslös ett par dygn.Jag ska be att du får något att dricka.
-Detsamma! Patrik?
-Polisen har tagit in honom för förhör
-Men det var inte han! Vi var bara ute en kväll och åt och pratade om barnet. Den där kvällen sågs vi inte alls!
-Du får snart prata med polisen, de väntar här utanför. Det rubriceras som mordförsök. Vem är det då?
-Jag är inte säker och säger det bara till polisen, kan du be dem komma in? Är pappa här? Hälsa till honom!
Kristina gick ut ur rummet. Kvar i en stol satt en ung polisman. Hon hade alltså livvakt! Jenny upptäckte honom först nu.
-Goddag hur känner ni er? Jag heter Amir Aziz och är kommissarie vid våldsroteln. Jag hoppas ni orkar svara på några frågor.Den man i övre medelåldern som kom in i rummet såg trevlig ut. Rödrutig kortärmsskjorta och vita mustascher gjorde honom lite lik en gammal westernhjälte. Han satte på en liten bandspelare.-Lite bättre tack, yr bara.-Kommer ni ihåg någonting?-Ja en smula. Vi hade återkommit från den långa heldagsturen till Luxor, ätit lite i restaurangen och gick en stund till nattklubben. Det tar en stund att koppla av efter en sådan lång dagstur.-Förstår det. Turisterna gnäller väl en del också. Och alla souvenirförsäljarna, det måste vara tufft. Sedan då?-Jag väntar ju barn så jag tog som vanligt en alkoholfri drink, Virgin Mary. Det visste alla.-Smakade den som vanligt?-Ja först men sedan tyckte jag den var lite besk, för mycket selleri och peppar tänhkte jag. Så minns jag inte mer.-Vilka var där?-Några turister- ett par norska pojkar, en medelålders svensk som är polis, ett par av mina kollegor och andra som jag inte känner, ryssar-Inte er före detta fästman? Er mor har berättat att han har slagit er.-Nej vi sågs inte den kvällen alls. Jag tror att han var på någon utflykt. Men en av reseledarna har varit lite efterhängsen, ända sedan jag kom hit till Egypten. Jag dansade med honom den kvällen, och med polisen och norrmännen.-Det stämmer med vad jag fått veta av min svenske kollega. Han har hjälpt mig att tala med medresenärerna. Det var hans vän som upptäckte er och det räddade ert liv.-Vad var det som hände?-Ni blev drogad, troligen genom drinken. Ni uppvisar också skador som tyder på försök till kvävning och era handleder har varit bundna. Ni minns inget av detta?-Nej. Så hemskt det låter. Kvävning- hur då?-Troligen en plastpåse över huvudet. Ni har inga strypmärken och hade inte inandats några fibrer som till exempel av en kudde. Att trä en plastpåse över huvudet är ett moment i en mycket egendomlig art av våldtäkt eller avancerad sexlek. Mannen vill ha total kontroll. Däremot blev ni inte våldtagen, något måste ha stört honom. Era kläder och ert hår var våta. -Var och hur hittades jag?-Herr Ekander mådde dåligt och gick ut på sin altan för att få luft. Då såg han er ligga på en solsäng vid poolen. Klockan var 5 på morgonen. Han larmade genast läkare och polis samt tog kontakt med kommissarie Lundin.-Då måste jag tacka dem!-Ja det räddade ert liv, och barnets.-Finns det några vittnen?-Ja en kvinna på andra sidan poolen men hon trodde bara ni var berusad. En blond man såg hon också. Han drog upp er ur poolen. Det var vid 3- tiden, hon var ute på balkongen och rökte. Om hon hade larmat då så hade ni klarat er bättre. Nu var det nära ögat. Och ert hotell har inga patrullerande vakter. Det behövs tydligen!--Inga fler vittnen? -Jo faktiskt. Ett danskt par som badade nakna i smyg nere i havet. Det satt en blond kille på en strandstol i säkert en timma, de kunde inte gå upp förrän han gått igen och de blev stelfrusna i det kalla vattnet! Det var ju mitt i vintern! Vid kvart i tvåtiden och framåt. Vi får nog ordna en konfrontation. Vilka blonda män känner ni till här i Hurghada?
Utmattad sjönk hon ner mot kudden och blundade. Det kunde inte, fick inte vara Patrik! Den söte unge norrmannen var blond. Och, ja det fanns en till. Hon satte sig upp i sängen och skrek-Nu minns jag!Polisen som satt hos henne hämtade kommissarien som gått ut i korridoren när han såg hur slut hon var.
-Ni minns?
-Ja. När jag dansade med en av de norska pojkarna satt han vid bordet. Han tog upp något ur fickan. Det måste vara då han gjorde det!
-Vem?Hon viskade namnet.
Efter många timmars förberedande arbete låg slutligen lösningen klar framför kommissarie Aziz. Vittnena hade fått titta på fotona som kopierats från passen han samlat in och alla tre var ense om vem det var. Jennys utpekande stärkte graden av misstanke mot denna person.
Den misstänkte förövaren hämtades in till förnyat förhör. -Jaha vad säger ni om det, har ni gjort Jenny illa?
-Hur kan ni tro det?När han hörde vad Jenny sagt började han berätta.
-Ja. Svaret kom som en viskning och han började sakta berätta. Han talade svenska och hade en tolk som översatte. Det kändes faktiskt som en lättnad att få berätta.
Han älskade henne och ville äga henne. När hon gjorde motstånd vecka efter vecka beslöt han att hjälpa henne på traven. Han hade försökt få henne redan i Sinai, han hade omärkligt petat in hennes simfena i en bergsklyfta i Blue Hole när de snorklade och varit den som räddat henne. Men inte visade hon honom rätt sorts tacksamhet, alls inte. Han försökte kyssa henne men hon avfärdade honom skrattande. I det ögonblicket hatade han henne och ångrade att han tagit loss henne.
I förra veckan i Luxor hade han varit inne på ett apotek. Han smet från parfymbutiken gruppen besökte. Där köpte han sömnmedel. Det var dyrt men man frågade inte efter recept. Han gjorde ett pulver av tabletterna han fått genom att krossa dem i en plastpåse mot en av de små alabasterfigurer- säkert av plast- som var gåva vid besök i denna fabrik. Han gick in på herrtoan bakom internetcaféet och resebyråns kontor på hotellet och tog bort plastfiguren ur påsen. Sedan gick han in på nattklubben och anslöt sig till sällskapet med en drink i handen. Hon dansade med en av norrmännen, den blonde, perfekt! Han tog en nypa pulver ur påsen i shortsfickan, höll handen omärkligt över hennes glas och öppnade den. Han kände igen hennes glas, alla visste ju att hon alltid tog Virgin Mary. Pulvret såg ut att lösa sig i den orangeröda drycken. Han såg henne tömma glaset genom sugröret och kände sig nöjd. Långt senare när hon var mycket trött stödde han henne till sitt rum. Hon gjorde fortfarande motstånd, men till slut somnade hon. Men faan hon skulle anmäla honom för övergrepp det insåg han. Lusten försvann med ens. I papperskorgen fanns en ny vit påse, han tog den och knöt om hennes huvud. Han knöt hennes beigeovitrandiga uniformsscarf runt handlederna. Hårt.. Så gick han ut en stund, måste ha luft, måste tänka. Ner till stranden, satt en stund vid den övergivna strandbaren, på en solsäng. Några badade visst.. Vatten, drunkna, full- det skulle kanske gå..men inte ända hit ner…han återvände hem, klockan var nästan tre, och hon var nog död nu, det var han säker på. Hennes mage rörde sig- var hon med barn? Han tog bort påsen och satte den tillbaka i papperskorgen, knöt upp halsduken och bar eller släpade henne mot poolen. Om någon skulle se dem var hon bara berusad. Tyst gled hon ner i poolen, med ansiktet neråt. Han ångrade sig, drog snabbt upp henne och lade henne på en solsäng. Han återvände till sitt rum, lade den glömda scarfen under sina t- shirts i lådan, tog resten av sömnmedlet, lade sig i sängen och vaknade först av en kraftig knackning på dörren. Han hade haft en vag känsla av obehag men mindes inte varför.
-Jag älskar henne ju, jag ville henne inget illa! Kalle bröt ihop och började gråta. Den unge konstapeln förde ut honom ur förhörsrummet och till den väntande häktesbilen. Var det dödsstraff för det han gjort? Men han hade tur. Som anställd i ett skandinaviskt reseföretag kunde ambassaden hjälpa till med överföring till svenskt fängelse efter rättegången. Fast domen blev hård. 10 år för försök till dubbelmord och människorov. Det var en förmildrande omständighet att han dragit upp henne ur poolen igen sade kommissarien.
-Men jag är glad att hon lever, att båda lever! sade han innan hans hemtransport till Sverige och Hallanstalten började.
Hanne kom med färjan från Sinai och medförde en stor korg frukt och hälsning från Svend. De var båda bekymrade av flera skäl. Två av deras mest rutinerade reseledare var satta ur spel. Den ena hade försökt döda den andra. Det var inte så bra för företagets rykte. Och var hittade man nya reseledare mitt i säsongen?-När du är redo väntar ett nytt jobb på dig. Platschef i Hurghada med 32 000 i lön och fri bostad. En liten trerumsvåning. Barnomsorg kan säkert ordnas. Eller du kanske vill ha en au- pair.
-Tack! Jenny hade kanske trott att det fanns med i Svends planer från början.
- Sedan bjuder vi dig på en kryssning på Nilen, när du vill och orkar!
-Å! Kan jag ta mamma med mig?
- Såklart.Den unga gynekologen kom in till Jenny. Hon hade redan talat med Jennys föräldrar. Faderns förslag att Jenny skulle följa med till Kenya för att vila tyckte hon var utmärkt. Men förlossning i Sverige var ett ännu bättre förslag, journalerna kunde ju faxas över. Varför inte kombinera bådadera? Hon ordnade ambulansflyg till Kenya. Resebyrån stod för kostnaderna eftersom en av deras anställda orsakat Jennys sjukdom. Fadern skulle följa med i planet.
Vidare berättade hon att barnet inte hade tagit skada av syrebristen, den hade bara drabbat Jenny. Alla värden var bra.-Och sedan hoppas jag ni kommer tillbaka och hjälper mig att stötta Nordafrikas kvinnor! En socialarbetare var precis vad som behövdes i vårt lilla team! Vi har redan en jurist och vi samarbetar med en lokal organisation nära Kairo. Det är inte bara muslimska flickor som råkar illa ut. Även kristna kopter har haft denna tradition som inte har stöd i islam heller. Presidentfrun arbetar aktivt med dessa frågor. Och det går ut information i medierna.-Vi får se! Jag är intresserad och vill gärna men vet inte om jag orkar.Jenny hade huvudet fullt av tankar om framtiden. Först skulle hon åka ner till pappa i Kenya. Skönt att bara vila, bli uppassad, få frisk luft och god mat. Hon älskade Afrika, kontinenten och folket. Sedan, då hon vilat ordentligt skulle mamma komma och de skulle tillsammans åka hem till Malmgården. Förlossningen skulle ske på Danderyds sjukhus, där hon själv var född. Journalen hade skickats dit redan.. Därefter skulle hon och babyn bo hemma hos mor och lillasyster ett tag. Babysakerna hon och syskonen haft fanns kvar, modern och systern skulle göra dem i ordning och köpa lite nytt. Korgen skulle kläs i likadant nytt rutigt tyg.. Det gamla hade gulnat betänkligt.
Patrik hade släppts ur häktet med en ursäkt och kom till sjukhuset med rosor. Skära denna gång.-Till dig och vår lilla dotter! Kristina berättade att det är en tös. Hon hälsade på mig i häktet och berättade att du sagt att det inte var jag. Då började jag hoppas på att bli fri. Men att sitta anhållen i detta land var en mardröm!
-Det förstår jag så väl! Tack snälla du för blommorna! Men Patrik du måste göra två saker nu. Ta kontakt med mansjouren är det första och där talar du om vad som hänt och ber om hjälp med dina aggressioner. Innan dess får du inte ta i babyn. Sedan, när du börjat gå i terapi köper du babyutrustning och inreder gästrummet till barnkammare åt Lillan. Jag tänker mig delad vårdnad när jag slutar amma. Och vagn kan väl du köpa? Det vill du väl? Och bilstol?
-Självfallet. Jag gör vad som helst för dig och Lillan! Jag går och ringer med en gång. Jag har min laptop med mig så jag hittar säkert numret. Men vi då, har vi någon chans tror du? Jag älskar dig ju!
-Du går i terapi för din egen skull inte för min och Lillans. Och vi tar en dag i sänder. Du ska veta att jag fortfarande älskar dig också, men allt detta som hänt gör mig osäker. Jag vågar inte lita på någon. Jag måste säkert också gå i stödsamtal efter överfallet. - Jag förstår det. Hur sköter man en baby? Jag har ju inga småsyskon som du eller barn i bekantskapskretsen.
- Be mamma att hon ger dig mina Mama- tidningar som ligger i mitt rum. Jag kan dem utantill vid det här laget. Hon kan lära dig barnavård också. Hon har ju lyckats få mig och syrran att överleva. Men jag vill att du är med vid förlossningen, då får du rätt anknytning till henne redan från början, vill du? Synd att inte dina föräldrar lever och får uppleva detta!
Han jublade invärtes. Han vågade inte tro att det var sant. Kanske blev det de två i alla fall. Eller de tre.
Han kunde söka en tjänst i Kairo som handelsattaché. Undrar om de har något ledigt. Får ställa mig i kö för omplacering annars. Ska maila till UD och kolla när jag kommer till min dator på hotellet. När jag fått kontakt med mansjouren.. Han kysste henne på pannan.
Det var en het förmiddag i början av oktober. Vid kryssningskajen i Kairo stannade en stor svart diplomatbil. En livréklädd chaufför steg ur, hämtade en barnvagn ur bagageutrymmet, fällde upp den och lyfte ut några resväskor. Därpå höll han upp bakdörren. En blond ung man klev ur med en rosaklädd baby på armen. Efter honom kom en vitklädd vacker kvinna. Hon hade en rosenbukett i handen. Båda hade nya glänsande ringar på sina fingrar. De hade gift sig en timma tidigare på svenska ambassaden. Detta var deras bröllopsresa.
Chauffören bar ombord väskorna på kryssningsfartyget. Kvinnan följde efter över landgången och så kom mannen med barnvagnen. Han böjde sig ner över vagnen och jollrade med babyn.
Slut