Kerstin

-Pelle har du mamma hos dig på byrån idag? Hon svarar inte i telefon! Jag har ringt hela morgonen för jag tänkte komma och hälsa på med ungarna. Eva lät väldigt orolig.

-Nej hon är inte här men tror du inte hon är i trädgården då? Hon räfsade löv igår.

Kerstin hade råkat ut för en svår demenssjukdom redan vid 45 års ålder. Hon hade fått en hjärnblödning. Läkarna trodde det berodde på p- pillren i samband med rökning. Hon återfick talet men var mycket fåordig. Efter flera år upptäckte man en frontallobsdemens. Hon var språklärare men kunde inte längre arbeta. Nu var hon hemma ensam på dagarna utom de två dagar i veckan då hon gick på dagverksamheten på äldreboendet intill. Det var alls ingen lyckad lösning att placera henne där bland de gamla men kommunen hade inget annat att erbjuda. Hennes make Pelle brukade ställa fram en liten kaffetermos och smörgåsar på en assiett med plast över. Hon klarade att ta maten själv. Hon promenerade mycket och hittills hade hon alltid hittat hem.

Men härom dagen, i söndags berättade han, hade hon gjort något konstigt. Alla hennes långbyxor var framtagna ur garderoben och sönderklippta. Bara långbyxor, inga andra plagg. Hon måste ha gjort det tidigt på morgonen. Varken maken eller dottern förstod varför. Själv sade hon att någon annan gjort det. Efter det hade Pelle gömt undan saxar och knivar. Han var mest rädd att hon skulle skada sig själv. Pelle lät bekymrad.

-Har du aldrig tänkt på vad som kan ha utlöst allt detta, vad som gjort henne så sjuk och vad som försämrat henne så radikalt?

-Hur menar du?

-Tänk efter själv. Vilket liv fick hon med dej? Pappa och hon levde ett stillsamt liv, inte så passionerat kanske men de hade det bra. Så kom du instormande i hennes tillvaro, tog med henne på resor och fick henne att skiljas.

-Det var väl inte bara mitt fel? Hon blev ju kär i mig.

-Ja det vet jag men du kunde ha dragit dej undan. Då hade pappa kanske levt och hon hade möjligen inte blivit sjuk. Du vet ju hur hon blev när pappa hängde sig!

-Du är hård mot mig! Jag har gett henne allt hon har pekat på och jag har dyrkat henne!

- Det vet jag också men gör du det fortfarande! Talar du om för henne att du älskar henne? Tar du i henne?

-Det är ju inte så lätt. Hon är som ett barn nu. Inte den kvinna jag gifte mig med. Han kunde inte hålla tårarna tillbaka.

-Jag tar ungarna med mig och kommer över.

-Bra jag bokar av eftermiddagens klienter och går hem.

Han bad sin sekreterare ringa de nödvändiga samtalen och gick sedan till kvartersbutiken och handlade lite godis. Ungarna var han förtjust i men Eva hade han svårt för. Hon hade älskat sin pappa och tyckte Pelle tagit allt ifrån henne när fadern ändade sitt liv 14 år tidigare.

Kerstin tyckte om att gå. Nu ville hon promenera långt. Hon hade hittat en klänning i garderoben och den tog hon på sig. Hon tyckte om klänningar. Pappa ville att hon skulle ha det. Sandalerna stod i hallen. Inga strumpor, hon hittade inte några. Solen sken från klarblå himmel och löven lyste i gulrött. Hon tog ett nerfallet äpple och stoppade det i fickan. Ut genom grinden. Nerför backen mot sjön och sedan längs stranden. Hon satte sig på en bänk och åt sitt äpple. Efter några minuter gick hon vidare och kom in i skogen. Hon började bli hungrig men gick ändå vidare. Det mörknade och hon kom in i ett samhälle med gatubelysning. Nu frös hon, för klänningen var tunn och kortärmad. Hon satte sig på en parkbänk. En man kom fram till henne.

-Fryser du?

-Ja.

-Följ med så får du fika och du kan låna en tröja!

Hon reste sig och följde med. De gick ini ett gammalt grönmålat flervåningshus med torn och tinnar. Uppför en trappa och in i en hall.

-Bitte, ropade mannen, den här tjejen fryser har du en tröja åt henne?

Kerstin tog tacksamt emot plagget som räcktes mot henne. Så fick hon en kaffemugg med ett par skorpor till.

-Tack sade hon och satte sig ytterst på soffkanten.

-Jag heter Ludde och Bitte är min syrra. Hennes karl sitter inne. Du kan få bo här. Har du några pengar?

Kerstin tog upp sin plånbok ur klänningsfickan. Det fanns en hundring i den. Och körkort och visakort men dessa kunde hon inte hantera.

-Bra. Vi kan gå till banken i morgon.

Kerstin såg sig omkring. Det stora rummet var torftigt möblerat med en gammal bäddsoffa och en byrå. Det stod en massa tomflaskor i kassar. Men hon var trött efter den långa vandringen och somnade.

När hon vaknade var det ljust. Hon hade en tunn sliten filt över sig. Någon viskade i ett rum intill.

-Fin tjej ju, snygg också, verkar virrig.

-Jag fixar lite fina kläder. Har hon nån kod till kortet?

-Nej det tror jag inte, får ta henne med till banken. Men hon kunde dra kunder, tror du inte? Trodde hon var yngre, inte över 50. Finns det nån bärs?

Hon somnade om.

Pelle och Eva hade letat överallt och till slut ringde de polisen som skickade ut en patrull. På natten avvaktade man men sökte sedan med hundar och värmekamera. Man hittade inga spår. Att hon skulle ha gått ner mot sjön tänkte man inte på. Hon hade varit borta två dygn när det plötsligt kom information om att ett större uttag gjorts på hennes visakort. Det hade gjorts i en stad 3 mil bort.

-Någon måste ha tagit hennes väska sade Pelle.

-Men väskan står ju kvar i hallen. Bara plånboken är borta, den där lilla Pradabörsen som jag köpte åt henne på Cypern. Eva var förskräckt över tanken på vad modern hade kunnat råka ut för.

Bitte tyckte kvinnan var konstig. Hon visste sitt förnamn och det stod ju på hennes kort också. Men inget om sin familj. Var hon bodde. Om hon hade några barn. Bittes egna tre ungar var placerade i fosterhem sedan många år tillbaka. Hon tänkte ständigt på dem. Bitte hade varit och handlat lite åt Kerstin för pengarna Ludde tagit ut, 20 000 men det mesta hade redan gått åt till dricka och tjack. En svart bh, spetstrosor, en snäv svart kjol o strumpbyxor hade Kerstin fått. Det skulle behövas inför kvällens övningar. Bitte lånade ut sina egna svarta pumps. Kerstin kunde nog dra torskar. Lade på skapligt med smink och tog sedan med henne till hotellbaren.

Det var utländska affärsmän i stan. Bitte blev förvånad när Kerstin började tala franska med en av dem. De bjöds på drinkar.

De följde med ett par av männen upp i deras hotellsvit. Fyratusen kronor rikare gick de sedan hem till kvarten.

-Bra jobbat tjejer nu ska ni få fika! Ludde tog det mesta av pengarna och gav dem varsin mugg med rejält spetsat kaffe. Hur tyckte du kvällen var, Kerstin?

-Rolig! Hon tänkte att så här trevligt hade hon inte haft på länge.

Följande kväll gick de återigen till hotellbaren. Även nu fanns här utländska gäster.

Polisen var maktlös. Hon hade inte begått något brott. Inte heller hade man tecken på att hon blivit utsatt för något sådant. Likadant var det med socialtjänsten. Kerstin var en vuxen myndig kvinna med körkort och bankkonto. Ingen kunde tvinga henne att vara hemma. Och var skulle man leta? Var hon alls kvar i grannstaden där uttaget gjorts? Inga mer pengar togs ut från kontot den närmaste månaden. Men kortföretaget vägrade makulera hennes kort utan hennes underskrift.

Och visst drog Kerstin kunder. Utan ömhetsbetygelser från maken hade hon längtat efter kroppslig närhet. Ryktet gick bland torskarna. Den tjejen var fin. Ingen billig tjackhora. Ömsint och påhittig, engagerad. Hon fick mer betalt. 200 000 hade hon fått. Bitte var lite avundsjuk men de levde gott alla tre på de pengar Kerstin drog in. Hon fick nya kläder, fina kjolar som hon älskade. Och nagellack. Rosa pärlemor. Bitte var duktig med sådant. Hon ville inte röka på eller ta piller. Men cigarretter ville hon ha. Efter 6 års uppehåll rökte hon nu ett paket om dagen.

Det blev jul och nyår. Barnbarnen undrade var mormor fanns. En januarinatt blev det razzia i huset där Bitte och Kerstin bodde. Man letade efter en knarklangare. Ingen sådan fanns där men vid identitetskontrollen hittade man Kerstins körkort. Av en slump kollade man mot efterlysta personer och si det blev napp. Polisen ringde Pelle som kom dit. Men Kerstin ville inte alls följa med. Hon trivdes hos sina nya vänner och i baren med roliga drinkar och trevliga kavaljerer. Och vad kunde han göra?

På kvällen satt han i bilen och såg Bitte gå med Kerstin mot hotellet. Han parkerade och gick in, satte sig vid ett bord och tog en lättöl.

Så gick han fram och bjöd henne på en drink. Han blev förvånad när hon följde med honom. Sedan gick de till garderoben och hämtade hennes nya kappa. De åkte hem. Kerstin protesterade inte.

Hon var tydligen van att få drinkar och följa med herrar.

Han ringde upp Eva på mobilen.

-Jag kommer i morrn. Men vi måste träffa hennes handläggare.

-Ja hon måste få en assistent. Hon har haft för tråkigt. Annars hade detta inte hänt. Jag tror hon har prostituerat sig.