I väntan- på vaddå?

Elsa var arg. Uppgivet satte hon sig i en av de bekväma skinnfåtöljerna vid baren. Två timmars försening! Hon som redan var så orolig. Skulle hon hinna fram?

Hon kom direkt från ett drygt helgarbetspass på äldreboendet. Underbemannade som vanligt och hon hade varit den enda fasta personalen denna söndag. Ingen annan hade delegering att ge medicin. Hennes make Yohannes hade hastigt slängt ner hennes necessär och lite sommarkläder i en väska, hämtat henne på jobbet och skjutsat henne till Arlanda. Det var dyrt och besvärligt att parkera så hon klev hastigt ur bilen vid entrén och vinkade hejdå. Hon tyckte synd om honom som nyligen blivit av med jobbet. Telecombolaget skulle spara och vem ville nu anställa en 55- årig ingenjör med afrikanskt ursprung? De skulle kanske bli helt beroende av hennes lön. Hon som bara var vikarie. Och flickorna som inte ens gått ut gymnasiet!

Snabbt in i avgångshallen och till incheckningen. Där borta var Sasdisken. Planet skulle avgå inom 90 minuter. Så säkerhets- och passkontroll. Plastpåsen till smink och sådant. De hade blivit så noga nu, efter alla attentat.

-Vi ser en kniv i din väska! Tulltjänstemannen, som var en kvinna, såg allvarligt på Elsa.

-Omöjligt! En pincett har jag men ingen kniv.

Bagen söktes noga igenom. Hennes nya reklampenna hade sett ut som en kniv vid genomlysningen. Snabbt rafsade hon till sig sina saker.

Så, inne i taxfreehallen fick hon se, med röda bokstäver på tavlan: Försening 2 timmar. Oj! Hon fick sin fikabiljett som flygbolaget bjöd på vid längre försening och gick mot gaten. Fick syn på baren med de sköna bruna clubfåtöljerna. Och sjönk ner i en av dem.

Men värst av allt var moderns beteende. Saba, hennes lillasyster som var sjuksköterska hade varit hemma i Afrika förra sommaren. Modern hade då inte berättat för henne om sina besvär. Sådant talar man inte med en ogift dotter om hade hon sagt i telefon till Elsa. Tokiga kärring, Saba var ju anställd på kvinnokliniken och visste det mesta om livmodercancer. Nu satt hon vid sjukbädden och vakade. Abdi hade ringt efter henne igår och sagt att det kunde röra sig om timmar. Själv hade hon inte kunnat åka förrän nu ikväll.

Hon gick fram till bardisken och beställde kaffe med en baguette till. Hon betalade med den kupong hon fått i gaten för att de var försenade. Tog upp Aftonbladet ur sin rymliga bag och bläddrade lite förstrött. Rubrikerna sade henne ingenting, det blev inget sammanhang i texten. Fötterna värkte. Hon trummade otåligt med ena handen mot fåtöljens armstöd.

Får man närståendepenning för vård utomlands? Elsa kunde inte försäkringskassans något krångliga regler. Tio dagar från arbetsgivaren borde det i alla fall kunna bli. Hon struntade i vilket, det fick bli ett senare bekymmer. Hon hade bara hunnit prata in ett meddelande till Kerstin, chefen, på hennes mobilsvar. Att hon inte kunde jobba de närmaste veckorna. Tänk om hon blev uppsagd? Hon rös vid tanken på vad den maran skulle säga. Sedan fnittrade hon till. Draken skulle få frispel och prata om opålitliga medarbetare. Rasist var hon. Och visst var de många eritreaner på äldreboendet. De hade tipsat varandra när rekryteringsbehovet var akut härom året. Systrar, kusiner, mödrar, döttrar och söner. Vita medarbetare var chefens dröm. De senast anställda hade varit vita medelålders kvinnor, den ena mer alkoholskadad än den andra. På fasta tjänster. Det var då läkemedel hade börjat försvinna. Lyckligtvis hade hennes svarta kollega, den manliga sjuksköterskan Tsigab, varit bortrest när det skedde annars hade chefen säkert skyllt på honom. Själv var hon bara undersköterska och hade därför inte tillgång till medicinskåpet. Bara till läkemedlen på de boendes rum och det var illa nog.

Hon drack ur kaffekoppen och slog numret till Sabas mobil igen. Avstängd. Satt säkert hos modern och ville inte störa henne med signalerna. Elsa talade in ett meddelande. De skulle landa 07.45 i stället för 05.45. Bara hon nu nådde fram innan modern gick bort. Fingrarna trummade åter nervöst mot stolskarmen. Hon ville så gärna hinna tala med modern, smeka hennes kind. Duktiga mamma. Fött 11 barn och bara fyra i livet varav tre i Sverige. Efter faderns tidiga död hade hon försörjt dem på olika sätt. Saba hade varit nyfödd då och modern bar henne i en sjal på ryggen. Varje vecka bar hon en stor korg på huvudet de tre milen till fredagsmarknaden i staden. Hon gick barfota. Underbara korgar flätade hon. Vackra halsband träddes och fina klänningar syddes. De fanns också med i den jättestora tunga korgen.

Hon arbetade hårt i det lilla jordbruket också. Både på de egna åkrarna och på andras. Så fick de mjöl, mjölk och ibland kött till hushållet. Pengar hade de haft knappt med men kärlek östes över de fyra barnen.

Elsa såg på klockan igen. Det var bara fem minuter sen sist. Där satt hon overksam medan livet rann ur hennes mor. Det fick inte vara för sent! Det kunde inte, det fick inte vara för sent!! Hon var alldeles torr i munnen och gick fram till disken igen efter ett glas vatten.

Hon tog upp sin fickspegel ur väskan. Granskade sitt ansikte. 41 år, inga vita strån ännu i den korta släta pagefrisyren. Trötta ögon. Några små rynkor vid den stora munnen. Döttrarna var ännu svartare än hon själv var. Hon hade förr ansetts vara vacker. Hon tog ännu en klunk vatten, reste sig och gick in i pressbyråbutiken. En flaska vatten behövde hon till den 7 timmar långa resan. Så gick hon till damtoaletten, kissade, tvättade händerna och blaskade kallvatten i ansiktet. Skulle hon kunna sova på planet?

Ett glas juice och lite nötter i nästa bar, fotboll på tv, hon slängde en förströdd blick mot den stora skärmen. Att folk orkade! Hon trummade åter på stolskarmen med vänster hand. Hon kände ett sug i magen. En halvtimma hade gått.

Nio timmar senare, och efter en orolig slummer, steg hon ur planet och slog på mobilen. Hon läste smset från Saba. Mor dog klockan 04.53 inatt.

Så hon skulle inte ha hunnit ändå.