Obehaglig- jag?

Nej jag säger faktiskt bara som jag tycker. Det fick jag lära mig av mamma
när jag var liten flicka. Aldrig ljuga.


Diagnosen hade kommit sent. Den sommaren jag blev 55. Högfungerande autist med drag av Aspergers. Jo det hade jag ju läst om. Och sett på film. Rain man. Och Einstein.

De frågade om jag ville ha hjälp. Vad skulle jag behöva hjälp med? Jag klarar mig själv. Har alltid gjort. Psykologen frågade om jag alltid sade vad jag tänkte. Visst gör jag det, varför skulle jag inte? Någon mer session blev det inte. Tack jag avstår.

Barndomen. Pappa var sällan hemma. Men han var snäll. Han reste mycket. Försäljare. Han köpte jeans till mig. I Amerika. Jag hade dem jämt. Har det fortfarande. Med rutig skjorta eller randig tröja. Som då.

Han är död. Körde ihjäl sig när han var femti. Mamma var hemma med mig. Hon är på ett vårdhem nu. Gaggig. Jag hälsar på henne varannan lördag. Märker hennes kläder och fixar hennes räkningar. Hon känner inte ens igen mig. Personalen undviker mig. Det är bra. Jag skriver lappar. Och klagar.

Mest har jag hållit mig för mig själv. Låtsaskamrater fanns men ingen riktig hjärtevän som de andra småflickorna hade. Om jag lekte med en flicka sprang hon genast till någon vuxen och berättade hur elak jag varit. Som sagt att hennes nya klänning var ful. För det var den. Själv hade jag ju alltid långbyxor. Pojkflicka sade mor. Det gick lite bättre att leka med pojkar. Jag var bra på att slåss. Jag sade vad jag tyckte till killarna också men de skvallrade aldrig. Det blev knytnävarna i stället. Bäst tyckte jag om att läsa. Och rita.

Och dumhuvud hade jag sagt till fröken i ettan. För hon fattade ju absolut ingenting. Att jag redan kunde läsa. Och räkna.

1
Jävla pissruska sa jag till mammas väninna, för det var hon. En riktig pissruska. Det ordet hade morfar lärt mig. Eller sagt om henne, tant Ester, när han trodde att jag inte hörde.

-Man säger inte så! Mamma hade varit upprörd.
-Men du har ju sagt att man inte ska ljuga. Och morfar sade att hon var en sådan.
Då hade mamma suckat.

-Vilken obehaglig unge, helt ouppfostrad! Det är synd om mamman! hade jag hört genom den tunna väggen till mitt rum. Tant Karin och tant Ester diskuterade mig medan de satte på sig pampuscherna i vår hall. Mamma hade haft kafferep. Jag hade fått komma in när de drack kaffe och åt tårta. Jag trodde de skulle äta ihjäl sig och det sade jag också. Högt. Så tog jag glasassietten med min stora tårtbit och mitt saftglas. Satte iväg in till mitt rum, min tillflykt. Mumsade en stund, snart var tårtan uppäten och jag hörde dem sedan prata med varandra.

-Obehaglig kan du vara själv din ragata! hade jag förnärmat rusat ut och sagt. Mamma kom ut i hallen alldeles röd i ansiktet. Hon skickade in mig på rummet igen och bad om ursäkt för vad jag hade sagt. Jag var åtta år då.

Det blev allt glesare mellan väninnornas besök hos mamma. Hon träffade dem på kondis i stället. Då fick jag inte gå med. Där smällde de säkert i sig massor av bakelser de feta kossorna.

Betygen i skolan blev fina. Det var jättelätt att lära sig saker utantill. Jag läste mina läxor, skrev bra på proven och tog studenten vid knappa 18. Jag kom in på tolkskolan och blev översättare. Reste mycket utomlands, alltid ensam, med ryggsäck som enda bagage. Tågluffarkortet var suveränt. Båtluffade i Grekland. Läste och gick på teatern. Skrev dikter. Fick en del publicerat. Tjänade hyfsat med pengar och blev vid 50 års ålder chef för översättarna på ett större förlag. >

Det var då det blev krångligt. Man tisslade och tasslade. Bara för att jag var ärlig. Sade åt en person på utvecklingssamtalet att hon var lågbegåvad. Det var hon ju. Rent korkad. Fick facket på mig. Blev kallad till personalavdelningen på ett klargörande samtal och sedan skickad på ett test. Det gick dåligt, och det är rent ofattbart för jag hade alltid tidigare klarat alla prov med glans. Jag fick sluta som chef och börja översätta igen. Med bibehållen titel, chefslön och eget rum. Längst ner i korridoren. Bakom arkivet. Det var ett bra rum.

En rad utredningar startade. Och då fick jag veta. För två månader sedan. När mer än halva mitt liv hade gått. Impulsstyrd. Förstår inte de sociala koderna sade
2

man. Vilket trams. Jag har alltid varit ärlig, sagt som det var. Som jag tyckt. Varför frågar man om man inte vill veta sanningen? Det måste vara sanningen som är obehaglig. Inte jag.

Tvättade bilen igår. Den är röd. Det var lätt att ta körkort. Teorin i alla fall. Fick
göra om uppkörningen. Blev lite osams med inspektören. Sade vad jag tyckte om honom. Jag gillar att köra. Men det finns många idioter i trafiken. Poliser också. Det har jag sagt åt dem ibland. Då har jag fått blåsa. Men jag dricker aldrig. Så de grisarna kommer inte åt mig.

Nu ska jag åka hem. Klockan är fem. Jag har en fin lägenhet högst upp i ett höghus. Välstädad. Gillar inte grannarna. Särskilt inte i tvättstugan. De städar inte ordentligt efter sig. När jag sade åt en granne att hon var en lortlobba så anmälde hon mig till ordföranden. I bostadsrättsföreningen. Han ringde upp mig. Fast det var hon som gjorde fel, lortlobban alltså. Därför har jag köpt en egen tvättmaskin.

Massor av böcker har jag. De är uppställda precis som på bibblan. Ämnesvis. Fast det vore bättre att ha dem i bokstavsordning. Eller efter storlek. Och så har jag en sprillans ny dator. Tror jag går in på nätet i kväll och bokar en biljett till transsibiriska järnvägen. Den resan har jag alltid drömt om att göra. Ensam. Tar alltid semester på hösten. Gillar att jobba på sommaren. Då är man nästan ensam på jobbet. Det är bra.